Fredag - Nu kommer de riktiga problemen

Går upp, kysser adjö, går till jobbet, kopplar bort, övertid, kommer hem, vi käkar, tar bilen till dalarna. Anna hoppar av vid sina föräldrar, jag åker vidare till min kompis Z som redan sover, klockan är halv ett. Hon har redan bäddat på golvet på sin 7årige sons rum, han får sova i hennes säng den här natten. Varmt och gosigt täcke, hon är så snäll. Fast det var en leksaksbil under madrassen. :)

Jag och Anna pratade inte så mycket i bilen uppåt landet, vi tänkte mest. Fast det var ganska tomt i huvudena. Men hon säger att hon bestämt sig - hon ska behålla barnet. Hon menar att man alltid ångrar en abort, men aldrig ett barn. Jag och andra sidan menar att man naturligtvis aldrig ångrar en individ, men väldigt många ångrar tidpunkten för att skaffa barn. Jag vill hellre ta ett tåg vars avgångstid passar bättre. Det kommer liksom fler tåg.

Här blev det tvärstopp. Det känns inte som jag får vara delaktig i beslutet alls. Hon lyssnar inte ens på mig. Vi är inte alls två om det, hon bestämmer alldeles på egen hand över vårt liv. Mitt liv.

Det vi däremot var två om var var att ta fel beslut och satsa på ett förhållande som var dömt att misslyckas eftersom vi ville åt två helt olika håll. Vi tog ett beslut baserat på känslor istället för logik. Vi var två om att ha sex efter det beslutet. Men, vi är tydligen inte två när vi ska bestämma vad vi ska göra med det oväntade resultatet. Men när det gäller ta ansvar efter beslutet som hon gjort på egen hand, ja så är vi två om det igen.

Det är precis här det börjar gå illa. Hon bestämmer sig på egen hand för att sätta ett barn till världen som bara en av oss vill ha. Vi har inte förutsättningar för att kunna göra det bra. Jag är sån till personligheten att jag vill inte göra något halvdant, ska jag göra nåt ska det vara bra. Men vi har inte tillräckligt med pengar, hon har om några månader fått sin högskoleexamen till ett yrke med stor arbetslöshet, har inte skrivit någon arbetsansökan, hon får inget jobb före barnet och får därmed mindre pengar än CSN, som dessutom börja kräva återbetalning. Vi har en bra bit över en halv miljon kronor i lån för bostadsrätt, bil och två CSN. Vi bor i en skabbig förort till stockholm i en etta på 40 kvadratmeter. Cyklarna utanför blir stulna trots 2 feta lås och bildörren blir uppbruten utan att de lyckas inte ens kommer iväg med den 10 år gamla bilen (vi köpte ny bil efter dess, därav nytt lån). Det här är ingen bra plats för ett barn.

Absolut inget ont om utlänningar, jag trivs trots allt ganska bra att bo här, trevliga grannar fastän man inte kan uttala namnet på dörren, lägenheten är mysig och kan kanske ge något mer när vi säljer den efter renoveringarna än vad vi köpte den för. Men jag vill inte att min tvååring kommer hem från dagis och bryter på en blandning av något språk och Stockholmska "Tjeeenare morsan, hur ee leeeget?"

Det känns inte som den levnadssituation vi har nu kan erbjuda det mitt barn behöver.

Jag ser fullt av praktiska problem, hon låter känslorna styra. Känslor styrda av hormoner, jag hoppas ju att hon faktiskt kan se de praktiska problemen också.

I höstas - Ultimatum

Anna har ganska länge velat skaffa barn. Men inte jag. Det gick så långt att i höstas så fick jag ett ultimatum: Lova att vi börjar försöka innan jag fyller 30, även om du inte känner dig redo. Annars så är det lika bra att slut här, så jag får tid att hitta någon ny som vill ha barn med mig. Hon är typ livrädd för att hennes tid ska vara gången innan hon får några barn.

Jag tyckte det är helknäppt, hur fan ska jag veta hur jag känner om 5 år? Men det fanns ju bara en sak att säga, jag älskar ju henne. Risken/chansen att jag blivit redo tills dess är ju dessutom ganska stor. Hon blev ju naturligtvis glad, men såg det ändå som en kompromiss, annars skulle vi skaffa vilken dag som helst.

Jag däremot känner mig inte alls redo för barn. Jag känner att jag är en ung människa som har massvis kvar att uppleva och uträtta innan jag skaffar villa, volvo och vovve. (Nu är jag tyvärr pälsallegiker, annars skulle jag helst velat haft en söt liten katt.) Jag känner mig inte alls redo, av flera skäl.

Det fel som vi egentligen har gjort var i höstas. Vi beslutade oss för att försöka göra nåt vettigt av förhållandet, trots att vi vill åt helt olika håll med livet. Hon vill ha en livssituation med barn, men inser det opraktiska med att ha det innan man skaffat arbete och ett bra ställe att bo på. Jag vill göra något roligt med livet, uppleva saker, ha kul. Kunna bara ta en veckas semester och åka på en sista minuten-resa till någon varm strand någonstans. Kunna lägga massa pengar på upplevelser och fräsiga prylar. Än så länge är meningen med livet att ha kul, inte att skaffa barn. Jag ser mig verkligen inte som en småbarnspappa.

Vi ville åt helt olika håll. Trots det, och trots att man vet att pollinering är en ständig risk och vi har helt olika uppfattning om vad vi ville då, beslutade vi gemensamt att satsa på vårt förhållande. Vi älskar ju varandra.

Om man hårddrar det, och det ska vi göra för vi har lovat att vara brutalärlig, så är det ju så att vi älskade varandra för mycket för att ta det logiskt korrekta beslutet.

Men det är lätt att vara efterklok.

Sen detta i höstas har väl förhållandet vart sådär, ingen direkt energi och för mycket vardag. Vad heter det... slentrian.