2/12 dag 17 Söndag - Dagens tankar

Jag och anna var inte sådär jättebra redan innan det här hände. Dels hela historien i höstas, men även när man inte tänker på den så var det inte jättebra. Vi har pratat några gånger om det under hösten, men framför allt så kändes det inte för mig som om det fanns någon åtrå från hennes sida. Ingen Mojo. Det kom jag och tänka på tidigare under helgen när jag hittade några kläder bakom sängen som ramlade ner när hon grävde i sin garderob i förra veckan. Sexigt nattlinne, sexig kort kjol och annat sådant.

Inget sånt har hon haft på sig på väldigt länge. Allt liksom bara känts som hon inte vart genuint intresserad av mig. Inga försök att klä upp sig lite fint, göra det mysigt osv. Från båda hållen naturligtvis. Trots att vi pratade om det och försökt göra nåt åt det så blev det inte bättre. Så att det vart ett break till slut hade nog kommit ganska snart ändå. Känns naturligtvis väldigt sorgligt. Sen att det kommer just exakt nu är ju för att man tänker över vad man vill med livet egentligen. Och nej, det känns inte som jag vill vara i en relation som saknar åtrå. Jag och anna är över som par.

Nu har det ju tyvärr kommit lite mer till den här relationen än bara oss två. Och jag kommer ju få ta mitt ansvar trots att jag är överkörd. Så mycket ansvar som man kan ta för ett nyfött barn på en annan ort. Det lär väl bli någon slags halv helgpappa, åka och hälsa på någon helg i månaden. På nåt sätt tänker jag redan nu hur fint det skulle kunna vara med längtan och bakandet i ugnen när det är planerat och önskat.

Först måste jag ju säga att jag tycker det är stor skillnad på individ och timing. Jag kommer ju aldrig att önska att individen inte fanns, men kan ju som så många andra önska att tidpunkten hade vart bättre. Men jag är faktiskt orolig för hur jag själv kommer att behandla mina barn i framtiden. Tänk om jag inte kan ge mitt förstfödde barn den kärlek han/hon förtjänar för att jag tycker att tidpunkten var så usel? Ni pappor som vart i såna situationer, kan man tycka om sina barn olika mycket pga hur jobbig timingen var när de kom? På sikt misstänker jag ju att det mer likadant, för när man har 2 planerade barn också så har man ju redan den här andra typen av familjeliv istället. Villa, volvo, vovve osv. Men tills dess, gör den besvärliga praktiska situationen att man tycker om barnet mindre? Jag hoppas inte det.

2/12 dag 17 Söndag - Anna kommer hem

Otrevlig, och öser ur sig kommentarer. Hur dålig jag alltid vart i sängen, saknar inte sex alls, det gör hon minst lika bra på egen hand. Massor av saker bara för att försöka få mig arg, när jag försöker prata vettigt och seriöst och faktiskt kommer nånstans. Naturligtvis lyckas hon till slut och jag smäller igen dörren och går och lägger mig. God natt!