Söndag - Ipren-dagen.

Vaknar redan vid 10, vi delar på en Ipren 500. Gör underverk. :)

Jag och Z pratar massor. Hon är jätteskön att prata med, hon kan verkligen säga ifrån när jag tänker fel och kan ändå sätta sig in och förstå hur jag tänker, och dessutom helt osjälvisk. Däremot är hon inge vidare på att bara trösta. Hennes kille är liksom lite orolig för att hon ska göra något dumt med mig, vilket knappast är fallet. Anna funderade väl lite i början, speciellt när de inte kom så bra överens, men kom väl på att man måste kunna ha kompisar av motsatt kön utan att för den skull ha sex.

Z och jag har vart kompisar sen lågstadiet, helt vanliga bästa kompisar. Har alltid pratat massvis, har sovit tillsammans, festar, shoppar och provar kläder tillsammans, inget konstigt med det. Jag älskar två människor i denna världen, det är Anna och det är Z. Hon är min familj, och jag älskar henne som om det vore min familj.

Det är otroligt skönt att ha en sån kompis. Killkompisar kan man inte prata känslor med, inte gråta på och hjälper en inte att förstå hur kvinnor fungerar. :)

Lördag - vilodagen

Dagen börjar med att vi åker på hockeyträning med L, min kompis 7-årige son. Han är grymt duktig på att åka skridskor, han skulle slå mig vilken gång som helst. :) På eftermiddagen utmanar L mig på TV-spel, och tror ni inte han slår mig på Need For Speed också. :) Eller nja, det var faktiskt ganska jämt. Ge mig en till dag med det spelet så... ;)

På kvällen vill jag helst bara glömma bort allt, så jag och Z super ner oss ordentligt och går ut. Kan meddela att det bara fungerar för kvällen. Men det är ju lite roligt när festkompisarna kommer och säger på brett dalmål "tjänare, hur äär lääget?" och man svarar "för jävligt, det är därför jag ska supa skalle ikväll!" - aha, ok, dåså, inga fler frågor, ge honom dunken. haha. :) Det är bra festkompisar det. :)

Nutid: Anna ringde mig nyss, hon tycker inte om bloggen.

Anna ringde mig nyss. Hon är arg på mig för den här bloggen. Den har för mycket detaljer. Hon lämnar inte ut mig på det här viset.

Nej du har bara sin blogg med tusentals läsare om dagen där alla kommentarer säger "Han är en skitstövel." efter allt du har skrivit.

Blev det för mycket när du själv insåg att även detta mynt har två sidor?

Jag pratade med en kompis idag, en något avlägsen kompis, vi har aldrig pratat känslor förut. Festat några gånger, men aldrig pratat. Det gjorde vi nu. I 1 timme och 20 minuter. Och jag som glömde handsfreen på jobbet, nu har jag ont i huvudet. Men, det intressanta är att det var inte svårt för henne att förstå hur jag tänkte alls. Och efter detta med Annas utbrott börjar jag bli lite orolig att jag beskriver mina känslor för hårt. Det är folk vi känner som läser det här. Dessutom är jag naturligtvis också uppriven och sårad. Hon har gjort något som jag inte trodde om henne. Man kanske skriver saker man inte riktigt menar egentligen. Jag vill inte att våra gemensamma kompisar ska se henne som annas bloggkompisar ser mig, som en skitstövel. Jag älskar henne, och kommer nog alltid att göra.

Jag har skrivit klart inläggen till och med måndag. Lösa textmassor för tisdag. Jag kan ju säga att söndan var en riktigt hård och tung dag, och måndagen är väldigt personlig. Anna tycker den här bloggen inte är tillräckligt anonym, och vill att jag startar upp den på någon annan adress. Jag tror inte det gör någon skillnad, trots att ni läsare inte vet några namn utan bara en lång historia är det förvånansvärt enkelt att hitta den andra bloggen. Och så kommer det nog vara även om den startas om.

Men, och det säger fler kompisar också, det går för fort. Vi måste lugna ner oss nu, stanna upp och tänka efter. Jag hinner inte ens skriva ner allt som händer de två senaste dagarna, hur ska jag hinna tänka på framtiden?

Nu när jag sitter och skriver allt det här hoppas jag verkligen att mycket av detta är graviditetshormoner. Jag tror inte hon är sån här på riktigt. Jag tror inte jag är sån här på riktigt. Panik, ångest, och starka hormoner.

Hon raderade alla inlägg på sin blogg, men jag hann spara RSS-prenumerationen innan innehållet försvann därifrån. Hur hon tänkte är ju också intressant om några år, och det ska också sparas.

Jag skrev denna kommentar på hennes blogg, men den får ligga här istället:

Jag skriver absolut inte för att få dig att må dåligt. Jag skriver av två anledningar, och det är för att jag ska kunna läsa om några år och kunna förstå hur jag tänkte. Och, för att varenda gång jag ska förklara detta för ytterligare en kompis du har pratat med så börjar jag gråta. Jag orkar inte. Dom får läsa mina tankar här istället.

Sen är det naturligtvis inte kul att du får såna där läskiga kommentarer. Men av 3000 läsare så är det självklart någon som inte förstår att detta inte är tv, att det är verkligare än en fabricerad dokusåpa. Att detta är på riktigt. Tre liv vars öden bestäms just nu, och det går alldeles för snabbt. Det är säkert någon av dessa 3000 läsare som gjort andra hemska saker också, statistiskt sett är flera av dom våldtäktsmän, de har misshandlat hemlösa och mobbat folk ner i skorna.

När man når en stor publik kommer alltid forumtroll, tydligen oavsett ämne, vars enda mål här i livet verkar vara att förstöra ställen på internet där folk pratar med varandra. Här håller jag med de andra helt och hållet, såna kommentarer ska ignoreras, och enligt mig än mindre publiceras.