Det är dags att åka hem till storstan och vardagen igen. På väg till anna svänger jag av vägen som jag inte kan se för alla tårar, kör upp en bit på en skogsväg och stannar. Jag fäller ner sätet och drar jackan över huvudet, och gråter. För mig brukar tårarna sitta långt inne, men nu öser dom ner som aldrig förr. När jag tittar ut genom rutan igen har dagsljuset övergått i kolsvart mörker. Det är minusgrader i bilen.
Hon har bestämt sig. Hon har bestämt sig så pass hårt att hon spenderat helgen vi skulle använda till att tänka tittat i barnböcker hur barnet ser ut när det är 4-5 veckor gammalt. Tittat på bilder! Hur mycket hon än skulle ångra sig efter den värsta hormonveckan så finns det nu ingen återvändo. Har en gravid kvinna kollat på bilder hur ens foster ser ut så är det kört. Nu är det antingen så att jag blir pappa, eller så blir det missfall.
Jag känner mig arg, övergiven och sviken. Hon skrev redan i fredags på sin blogg, innan vi pratat om det alls, "Jag gör detta med eller utan honom". Det är inte jag och min älskling längre, det är något annat som är viktigare. Jag känner mig liten, överkörd och ointressant. Det enda som är intressant är om jag tänker ta mitt ansvar och vara tillsammans med mamman till mitt barn jag inte ville ha. Och det enda argumentet jag hört är att man alltid ångrar en abort.
Jag vill inte vara tillsammans med med någon som så totalt kör över mig. Som värderar vårt förhållande, det vi haft tillsammans i åtta år, som att det inte vore viktigt. Det enda vi som finns kvar är ett krav på att jag ska ta mitt jävla ansvar, med en underliggande betoning på krav, som om det var förutsatt att jag ska skita i det.
Ska jag vara tillsammans med någon är det av kärlek, inte av ett krav. Jag säger inte att jag inte älskar henne, det gör jag, kommer nog alltid att göra, men den som hon förvandlades till över en natt tycker jag inte om.
Men, den stora grejjen är vår bild av en framtid. Hennes är familjeliv, vilket min absolut inte är, och har inte förändrats sen det som hände i höstas. Det är dags att ta det riktiga korrekta beslutet vi borde ha tagit i höstas. Jag är fast besluten att lära mig av mina misstag, och ett misstag var att satsa på ett förhållande där vi ville åt helt olika håll. Ett beslut som tas med huvudet, inte av känslor. Fruktansvärt svårt beslut.
Var återigen tvungen att stanna vid vägen, tårarna rann, och anna säger något jag mycket väl förstår: "Du förstår väl att jag inte kan trösta dig om detta". Ja, det förstår jag. Hon som varit mitt stöd i allt i åtta år kan inte längre trösta mig, hålla om mig, jag är ensam, rädd och har ingenstans att ta vägen med min sorg.