Det handlar inte om att jag gjort slut för att hon är gravid. Det är så mycket djupare och mer komplicerat än så. Det är hur beslutet togs. Vart vi vill komma i våra liv.
Att jag inte vill ha barn nu är inte för att jag inte tycker om barn eller aldrig vill ha barn eller för att det skulle vara fel mamma. Jag vill ge mitt barn bra möjligheter till ett bra liv. Då ska man vara två föräldrar, bo på en bra plats, ha två jobb så man har råd och en positiv inställning till det.
Visst man kan göra en jäkla massa saker även efter man fått barn, det är inte så att livet slutar. Däremot slutar en typ av liv medan man får ett annat. Lets face it: Livet är inte detsamma efteråt. Man är mer bunden till platsen. När barnen växer sitter man fast där man hamnade. De får sina kompisar, de får sin trygga tillvaro. Man bör inte flytta runt med barnen. Alltså, flytta in om samma stad/område gör inte så mycket, men att byta umgängeskrets är jättejobbigt. Jag har gjort det själv, fast jag var typ nästan vuxen då och det var ändå jättejobbigt. Har några kompisar som flyttat när dom var små också, och det var än värre. Man blir retad för dialekter, och kommer in ny i grupper där dom andra känt varandra länge, ända sen dagis ofta.
Det är så det ser ut i en småstad. Det är där vårt barn hamnar nu. I en småstad vi själva sa för 5 år sedan att detta vill vi bespara våra framtida barn. Jag vill inte vara låst på en plats jag kämpat så länge för att komma ifrån.
Dessutom så hade ju jag planerat att mina barn skulle få ha syskon dom kan leka med. Det känns ju knappast som man vill tänka på fler nu, än konstigare blir det ju att skaffa barn med någon man inte är tillsammans med. Nog för att det hänt förr, det är ju ändå 2000-talets famlijekonstruktioner nu, men det var väl kanske inte riktigt så jag hade tänkt mig det hela.
fredag 30 november 2007
torsdag 29 november 2007
Dag 7 Torsdag
Jag börjar fundera, vart fan ska det här leda någonstans egentligen. Någon abort lär ju inte hända i alla fall, den helg vi skulle ha på oss att tänka ägnade hon till att läsa gravidtidningar, titta på bilder, få hela pyrets utveckling förklarat för sig från sina syskon som precis vart med om det och läsa när hjärna och blodomlopp börjar sätta igång. Eller hur allting bara ordnar sig bara man struntar i att fundera på det.
Att blogga ger väl visserligen på pränt hur man tänker och tycker egentligen, och många kommentarer är ju såna som man tänker till på. Andra är ju bara så genomskinligt att de skummat igenom rubriken på senaste inlägget och fått sin åsikt från någonannanstans. Det roligaste var ju ändå de första kommentarerna man fick på första inlägget, snacka om att uttala sig innan man hört historien.
Jag hoppas kunna få er att förstå att världen inte är svartvit alla gånger. Inte i en sån här grej heller. Det finns alltid två sidor av myntet, och det är aldrig ens fel att två träter. Tänk på det nästa gång ni bråkar, eller hör kompisen berätta om sitt bråk.
Nej det skulle väl vara den där kuratorn vi skulle gå till gemensamt, som blev avbokad när anna ringde mödravårdscentralen och sa att hon bestämt sig för att behålla barnet. Vet inte ens när det var, jag fick inte veta det förren någon dag senare. Kan ha vart i fredags, kan ha vart i måndags. Enda som finns inbokad nu är någon föräldrakurs med mödravårscentralen.... Känns inte som det var det jag behövde.
Att blogga ger väl visserligen på pränt hur man tänker och tycker egentligen, och många kommentarer är ju såna som man tänker till på. Andra är ju bara så genomskinligt att de skummat igenom rubriken på senaste inlägget och fått sin åsikt från någonannanstans. Det roligaste var ju ändå de första kommentarerna man fick på första inlägget, snacka om att uttala sig innan man hört historien.
Jag hoppas kunna få er att förstå att världen inte är svartvit alla gånger. Inte i en sån här grej heller. Det finns alltid två sidor av myntet, och det är aldrig ens fel att två träter. Tänk på det nästa gång ni bråkar, eller hör kompisen berätta om sitt bråk.
Nej det skulle väl vara den där kuratorn vi skulle gå till gemensamt, som blev avbokad när anna ringde mödravårdscentralen och sa att hon bestämt sig för att behålla barnet. Vet inte ens när det var, jag fick inte veta det förren någon dag senare. Kan ha vart i fredags, kan ha vart i måndags. Enda som finns inbokad nu är någon föräldrakurs med mödravårscentralen.... Känns inte som det var det jag behövde.
onsdag 28 november 2007
Lite mindre om mig och lite mer om er
Men, nu har vi pratat om mig i en vecka, nu ska vi se vilka ni är. Precis som jag räknade med säger de flesta att jag ska stanna kvar och helhjärtat dra ett barn till denna värld. Att jag ska ta mitt ansvar osv.
Något som jag kanske något naivt inte räknade med var att gruppen besökare skulle vara så homogen - bland de som kommenterar är 90% kvinnor varav de allra flesta läste annas blogg först, men bland läsarna totalt är det ca 70 procent kvinnor lika många som läste annas blogg först. Det är kanske den gruppen som lägger tid på att läsa känslotjafs på nätet.
Det verkar vara väldigt enkelt att säga åt någon annan vad den ska göra, och många verkar ha ganska lite förståelse för hur man själv skulle reagera när paniken i det oplanerade knackar på dörren. Det rätta kanske inte är lika svart-vitt när man sitter där själv.
I övrigt kan vi se att jag har 1200 besök sen jag startade bloggen, varav 289 unika läsare.
I genomsnitt läser varje besökare sidan i 4 minuter och 23 sekunder, ganska högt vilket innebär att många av de som är in faktiskt läser texten.
45% kommer hit genom att ha klickat på en länk, mestadels från annas lillasyster E:s blogg.
45% kan adressen (bokmärkt sidan)
13% kommer från sökmotorer. I princip alla som sökt fram sidan är såna som läst annas blogg. Sökorden domineras av "skitstövel blogg", "ofrivillig skitstövel" eller "skitstövel anna gravid". Men det är även en som kommit in genom att söka på "ipren man" men han var inte intresserad av innehållet :)
Ca 10% av besöken per dag är såna som inte läst bloggen tidigare dagar.
83% kör windows och 16% Mac.
I genomsnitt vistas man på 2,28 sidor per besök, men det är fler sidor för kvinnor än för män. Ytterligare något som visar på att männen läser inläggen, kommenterar inte och läser inte kommentarer.
De som läst förut läser i genomsnitt 3:52 minuter, medan nya besökare läser 6 minuter blankt.
Något annat som är intressant är att de som inte läst annas blogg först tar i genomsnitt tre gånger så lång tid på sig att läsa som de andra. Vet inte riktigt vad man kan dra för slutsatser av det.
Något märkligt var iaf en läsare som har en egen blogg där hon skrev ett inlägg om vad man absolut inte säger när man bråkar. De nya besökare som kom in från hennes blogg läste i genomsnitt 20 minuter, trots att de inte länkades till framsidan utan direkt till det korta inlägget om bråket. Som om de verkligen var intresserade av vad som ledde fram till bråket.
Hälften av läsarna klickar inte på någon länk alls, läser bara inläggen nerefrån och upp.
Tyvärr kan jag inte se individuell statistik per inlägg då alla visas samtidigt. Jag vill få till det så man bara ser rubrikerna och man kommer direkt till sidan med inlägget och kommentarerna, men jag vet inte hur man gör. Nån som använder blogspot själv som kanske vet?
Och till sist kanske ni undrar hur jag har sån här statistik - det är inte alls speciellt svårt att få, men aftonbladet verkar inte tillåta egen kod och det var en stor anledning till att jag inte la mig där.
Något som jag kanske något naivt inte räknade med var att gruppen besökare skulle vara så homogen - bland de som kommenterar är 90% kvinnor varav de allra flesta läste annas blogg först, men bland läsarna totalt är det ca 70 procent kvinnor lika många som läste annas blogg först. Det är kanske den gruppen som lägger tid på att läsa känslotjafs på nätet.
Det verkar vara väldigt enkelt att säga åt någon annan vad den ska göra, och många verkar ha ganska lite förståelse för hur man själv skulle reagera när paniken i det oplanerade knackar på dörren. Det rätta kanske inte är lika svart-vitt när man sitter där själv.
I övrigt kan vi se att jag har 1200 besök sen jag startade bloggen, varav 289 unika läsare.
I genomsnitt läser varje besökare sidan i 4 minuter och 23 sekunder, ganska högt vilket innebär att många av de som är in faktiskt läser texten.
45% kommer hit genom att ha klickat på en länk, mestadels från annas lillasyster E:s blogg.
45% kan adressen (bokmärkt sidan)
13% kommer från sökmotorer. I princip alla som sökt fram sidan är såna som läst annas blogg. Sökorden domineras av "skitstövel blogg", "ofrivillig skitstövel" eller "skitstövel anna gravid". Men det är även en som kommit in genom att söka på "ipren man" men han var inte intresserad av innehållet :)
Ca 10% av besöken per dag är såna som inte läst bloggen tidigare dagar.
83% kör windows och 16% Mac.
I genomsnitt vistas man på 2,28 sidor per besök, men det är fler sidor för kvinnor än för män. Ytterligare något som visar på att männen läser inläggen, kommenterar inte och läser inte kommentarer.
De som läst förut läser i genomsnitt 3:52 minuter, medan nya besökare läser 6 minuter blankt.
Något annat som är intressant är att de som inte läst annas blogg först tar i genomsnitt tre gånger så lång tid på sig att läsa som de andra. Vet inte riktigt vad man kan dra för slutsatser av det.
Något märkligt var iaf en läsare som har en egen blogg där hon skrev ett inlägg om vad man absolut inte säger när man bråkar. De nya besökare som kom in från hennes blogg läste i genomsnitt 20 minuter, trots att de inte länkades till framsidan utan direkt till det korta inlägget om bråket. Som om de verkligen var intresserade av vad som ledde fram till bråket.
Hälften av läsarna klickar inte på någon länk alls, läser bara inläggen nerefrån och upp.
Tyvärr kan jag inte se individuell statistik per inlägg då alla visas samtidigt. Jag vill få till det så man bara ser rubrikerna och man kommer direkt till sidan med inlägget och kommentarerna, men jag vet inte hur man gör. Nån som använder blogspot själv som kanske vet?
Och till sist kanske ni undrar hur jag har sån här statistik - det är inte alls speciellt svårt att få, men aftonbladet verkar inte tillåta egen kod och det var en stor anledning till att jag inte la mig där.
Dag 7 Torsdag - en vecka har gått
Det har nu gått en vecka efter vi fick ett plus på stickan. en vecka som vänt totalt uppåner på ett annars långtråkigt liv där vardagarna kommer och går och man väldigt sällan egentligen stannar upp och känner efter. Jag tycker annas liknelse var väldigt bra - Vi sitter i samma båt men vi ror åt olika håll. Jag tror det är väldigt vanligt - två människor sitter i samma båt, man ror lite långsamt åt något håll man egentligen inte vet vart det bär. Det är nog nyttigt att ibland ställa sig upp i ekan, riskera att man plumsar i vattnet, och titta vart man är, vart man är på väg och vart man vill.
En vecka. 4 dagar sen jag breakade. Man börjar inse lite grann att den rationella tanke man trodde att man hade inte alls var rationell, utan bara, precis som annas, baseras på känslor.
En vecka. 4 dagar sen jag breakade. Man börjar inse lite grann att den rationella tanke man trodde att man hade inte alls var rationell, utan bara, precis som annas, baseras på känslor.
Statistik
Sitter och skriver onsdagens inlägg och blir lite intresserad av statistik.
Egentligen är det nog fler än vad man tror jag gjort aborter efter olyckor i vår ålder.
Enligt socialstyrelsen genomfördes 2006 ca 15000 aborter i Sverige på kvinnor mellan 20-29 år.
I den åldersgruppen fick 1999 17000 pappor barn, eller 22000 mammor. Varannan pappa slutar i abort, var tredje kvinna slutar i abort. (dessutom lär detta ha förändrats sedan 1999)
Medelålder för förstfött barn har stigit stadigt, från 25 år 1980 till 28 för kvinnor och 31 för män 2006. 1999 var den 28 för män. En siffra som legat stabilt är dock att mannen alltid varit 2-3 år äldre än kvinnan.
Källor: SCB
Socialstyrelsen
Med andra ord verkar jag vara långt ifrån ensam om att inte vara redo vid 25 års ålder. Så alla femtielva kommentarer om "Väx upp" kan ju inse att det är så här samhället ser ut.
Flera av er statistiken handlar om sitter säkert och läser den här bloggen. Men siffror är en sak, upplevelser en annan. Tror jag fått 3-4 upplevelseberättelser hittills. En del säger att man alltid ångrar sig, andra ångrar sig inte alls. Det verkar mest ha med den inställning till abort som man har själv. En inställnings som ställs på sin spets när man väl tittar på sitt eget plus.
Egentligen är det nog fler än vad man tror jag gjort aborter efter olyckor i vår ålder.
Enligt socialstyrelsen genomfördes 2006 ca 15000 aborter i Sverige på kvinnor mellan 20-29 år.
I den åldersgruppen fick 1999 17000 pappor barn, eller 22000 mammor. Varannan pappa slutar i abort, var tredje kvinna slutar i abort. (dessutom lär detta ha förändrats sedan 1999)
Medelålder för förstfött barn har stigit stadigt, från 25 år 1980 till 28 för kvinnor och 31 för män 2006. 1999 var den 28 för män. En siffra som legat stabilt är dock att mannen alltid varit 2-3 år äldre än kvinnan.
Källor: SCB
Socialstyrelsen
Med andra ord verkar jag vara långt ifrån ensam om att inte vara redo vid 25 års ålder. Så alla femtielva kommentarer om "Väx upp" kan ju inse att det är så här samhället ser ut.
Flera av er statistiken handlar om sitter säkert och läser den här bloggen. Men siffror är en sak, upplevelser en annan. Tror jag fått 3-4 upplevelseberättelser hittills. En del säger att man alltid ångrar sig, andra ångrar sig inte alls. Det verkar mest ha med den inställning till abort som man har själv. En inställnings som ställs på sin spets när man väl tittar på sitt eget plus.
Torsdag - Värdelöst skräp
Jag vaknar av att en väckarklocka som ringt i 40 minuter. Det vart lite sent igår. Rutorna skallrar av flygplanen, det är kallt. Riktigt kallt. Och ensamt. Går och tar en varm dusch trots att klockan är dags att åka till jobbet.
Ska jag vara singel måste jag köpa ett varmare täcke. Är det så att singlar har andra täcken än par som sover tillsammans?
Tunnelbanan krånglar återigen och du sitter jag på en buss som åker fram och tillbaka som om den inte visste vart den skulle. Så är det med stockholms bussar, de åker fram och tillbaka för att passera så många hus som möjligt att de glömt bort att de ska frakta människorna någonstans.
Sånt här rör sig i mitt huvud. Värdelöst skräp. Jag är trött på att bråka, trött på problem.
Dagen fortlöper utan att jag egentligen får något vettigt gjort på jobbet, trots att jag har massvis att göra och massa folk som ringer och ligger på. Det är den femte hårddisken bara idag som är sönder och alla bilder, dokument, mail, åratals jobb för den stackars människan kanske borta, men han brände ju kanske en CD förra månaden. Det tredje kontoret idag som står stilla för deras internet inte fungerar. Och nästa kunds dokumentserver är fortfarande inte klar fast den gamla plockas bort nästa vecka. Och den andra kunden som är förbannad för garantin inte täcker att brödsmulor satt sig på tvären i låsmekanismen till locket på hans bärbara dator. Och så den vanliga bunten favoriter som varje dag ringer och frågar vart startknappen på datorn sitter.
När jag kommer hem hittar jag ett brev från adressändring på golvet. Adresserat till Anna. Jag behöver inte ens öppna det för att veta vad som står däri.
Nu ska jag skriva in räkningar.
Ska jag vara singel måste jag köpa ett varmare täcke. Är det så att singlar har andra täcken än par som sover tillsammans?
Tunnelbanan krånglar återigen och du sitter jag på en buss som åker fram och tillbaka som om den inte visste vart den skulle. Så är det med stockholms bussar, de åker fram och tillbaka för att passera så många hus som möjligt att de glömt bort att de ska frakta människorna någonstans.
Sånt här rör sig i mitt huvud. Värdelöst skräp. Jag är trött på att bråka, trött på problem.
Dagen fortlöper utan att jag egentligen får något vettigt gjort på jobbet, trots att jag har massvis att göra och massa folk som ringer och ligger på. Det är den femte hårddisken bara idag som är sönder och alla bilder, dokument, mail, åratals jobb för den stackars människan kanske borta, men han brände ju kanske en CD förra månaden. Det tredje kontoret idag som står stilla för deras internet inte fungerar. Och nästa kunds dokumentserver är fortfarande inte klar fast den gamla plockas bort nästa vecka. Och den andra kunden som är förbannad för garantin inte täcker att brödsmulor satt sig på tvären i låsmekanismen till locket på hans bärbara dator. Och så den vanliga bunten favoriter som varje dag ringer och frågar vart startknappen på datorn sitter.
När jag kommer hem hittar jag ett brev från adressändring på golvet. Adresserat till Anna. Jag behöver inte ens öppna det för att veta vad som står däri.
Nu ska jag skriva in räkningar.
tisdag 27 november 2007
Onsdag kväll - Det är tomt.
Jag berättade för min kollega LF ikväll. Hela biten, även den med graviditeten. Det var lika bra, han skulle ändå komma hem och få höra det av flickvännen som är kompis med anna, och dom pratade tidigare idag.
Första gången jag kunde säga den oerhört korta 1-minutsversionen till någon utan att börja grina igen. Jag och han har väl inte världens bästa kommunikation och brukar inte prata om privata saker, och det skulle bli väldigt... ockward. Men på väg därifrån så kommer det igen. Faa-an. Gå längs vägkanten och grina! Men jag kan inte rå för det, det bara kommer.
Nu när jag kommer hem så kommer det vara tomt. väldigt tomt. Anna har åkt till Dalarna. Jag ska väl städa, dammsuga eller något annat vettigt. Eller sitta och skriva blogg. Blogg blev det. Fram till 2 på natten.
Jag pratade även med en annan kompis, som jag skrev om för några dagar sen. Hon hade inga som helst svårigheter att se min sida av historien. Hon berättade även en hel del egna erfarenheter, även med hennes kompisar. Hon ångrade sig inte i alla fall. Självklart funderar man på hur det hade kunnat vara om man tagit ett annat beslut i livet, fast det funderar man ju även på i andra stora beslut.
Anna ringer på kvällen, hon tror att det är jag som skrivit hotkommentarerna på hennes blogg, hon vill att jag slutar med min, hon skriker och fräser och det slutar med att hon slänger på luren.
Första gången jag kunde säga den oerhört korta 1-minutsversionen till någon utan att börja grina igen. Jag och han har väl inte världens bästa kommunikation och brukar inte prata om privata saker, och det skulle bli väldigt... ockward. Men på väg därifrån så kommer det igen. Faa-an. Gå längs vägkanten och grina! Men jag kan inte rå för det, det bara kommer.
Nu när jag kommer hem så kommer det vara tomt. väldigt tomt. Anna har åkt till Dalarna. Jag ska väl städa, dammsuga eller något annat vettigt. Eller sitta och skriva blogg. Blogg blev det. Fram till 2 på natten.
Jag pratade även med en annan kompis, som jag skrev om för några dagar sen. Hon hade inga som helst svårigheter att se min sida av historien. Hon berättade även en hel del egna erfarenheter, även med hennes kompisar. Hon ångrade sig inte i alla fall. Självklart funderar man på hur det hade kunnat vara om man tagit ett annat beslut i livet, fast det funderar man ju även på i andra stora beslut.
Anna ringer på kvällen, hon tror att det är jag som skrivit hotkommentarerna på hennes blogg, hon vill att jag slutar med min, hon skriker och fräser och det slutar med att hon slänger på luren.
måndag 26 november 2007
Onsdag - Bråk.
Morgonen börjar med "peanut tackar för frukosten. Idag får han eget blodsystem."
Bråk, bråk, och under bråket mailar hon till vår bankman om nånting runt lägenheten. Om att jag ska köpa ut henne, bla-bla. Vi äger 50% av lägenheten, och 50% av lånen. Det lilla det är frågan om är några tusenlappar i ökat värde i lägenheten, vi har gjort en del renoveringar. Men efter kompisarna sålde ett hus ute på värmdö har man förstått att även om värdet går upp med hela 40 000 (10%) vilket är best case scenario, så ska ju mäklaren ha sitt vid försäljningen också. Är det då någon idé att lägga pengar på en värdering av lägenheten då? Nej. Och mer tänker inte jag lägga energi på en så värdelös diskussion, som fortfarande, bara 2 dagar efter breaket säkert bottnar i något helt annat. Möbler och elektronik är värt mer detta. För att inte tala om bilen.
Nu har jag nästan kommit i kapp i min skrivning här, sitter onsdag morgon, en timme försen till jobbet och skriver på datorn i tunnelbanan. Gick på fel tåg dessutom. Jag har tankarna någon annanstans. Jag undrar vart egentligen, för om man sitter och stirrar ut genom fönstret så är det bara tomt i huvudet. Någonting maler runt, men ingenting kan tolkas.
Det här tar mycket mer tid att skriva än vad jag trodde det skulle ta. Jag sitter på väg till jobbet, på väg hem från jobbet och 4-5 timmar varje kväll de senaste 3 dagarna.
(PS från nutiden, det kan bli lite ryckigt med nya inlägg - jobbar all min vakna tid just nu. Klockan är 22 nu, dags att gå hem från jobbet, sova, gå upp och gå till jobbet igen. Egentligen kunde jag lika gärna sova kvar här...)
Bråk, bråk, och under bråket mailar hon till vår bankman om nånting runt lägenheten. Om att jag ska köpa ut henne, bla-bla. Vi äger 50% av lägenheten, och 50% av lånen. Det lilla det är frågan om är några tusenlappar i ökat värde i lägenheten, vi har gjort en del renoveringar. Men efter kompisarna sålde ett hus ute på värmdö har man förstått att även om värdet går upp med hela 40 000 (10%) vilket är best case scenario, så ska ju mäklaren ha sitt vid försäljningen också. Är det då någon idé att lägga pengar på en värdering av lägenheten då? Nej. Och mer tänker inte jag lägga energi på en så värdelös diskussion, som fortfarande, bara 2 dagar efter breaket säkert bottnar i något helt annat. Möbler och elektronik är värt mer detta. För att inte tala om bilen.
Nu har jag nästan kommit i kapp i min skrivning här, sitter onsdag morgon, en timme försen till jobbet och skriver på datorn i tunnelbanan. Gick på fel tåg dessutom. Jag har tankarna någon annanstans. Jag undrar vart egentligen, för om man sitter och stirrar ut genom fönstret så är det bara tomt i huvudet. Någonting maler runt, men ingenting kan tolkas.
Det här tar mycket mer tid att skriva än vad jag trodde det skulle ta. Jag sitter på väg till jobbet, på väg hem från jobbet och 4-5 timmar varje kväll de senaste 3 dagarna.
(PS från nutiden, det kan bli lite ryckigt med nya inlägg - jobbar all min vakna tid just nu. Klockan är 22 nu, dags att gå hem från jobbet, sova, gå upp och gå till jobbet igen. Egentligen kunde jag lika gärna sova kvar här...)
söndag 25 november 2007
Tisdag - Hon har döpt den!!!
Anna har fått nog av brutal ärlighet. Hon vill inte höra när jag säger att jag hoppas på ett missfall.
Hon börjar med med något jag stör mig alldeles fruktansvärt på. Hon pratar inte om ett barn längre, hon har döpt den.
"Peanut är hungrig. Peanut vill sova." Den ska dessutom sova mitt under Desperate housewives! :)
Hon börjar prata massa praktiska saker. Vilka saker som är hennes, Plocka upp flyttlådorna från källaren. Häng inte upp lampor, dom behöver jag när jag flyttat. Pengar hit, prylar dit. Herregud, vi ska bo ihop i två månader till! Det har gått 2 dagar. Mycket kan hända. Framför allt kanske man hunnit tänka igenom saker då, och fattar logiska beslut istället för snabba känslomässiga saker man bara häver ur sig.
Hon drar upp rättigheter, skyldigheter, och hur vidrigt dålig människa jag är. Ja, jag känner mig som en skitstövel. Det är ju ingen underdrift. Jag kan ju se det hela från hennes sida av myntet också, och då är jag knappast stolt över mig själv.
Hon börjar med med något jag stör mig alldeles fruktansvärt på. Hon pratar inte om ett barn längre, hon har döpt den.
"Peanut är hungrig. Peanut vill sova." Den ska dessutom sova mitt under Desperate housewives! :)
Hon börjar prata massa praktiska saker. Vilka saker som är hennes, Plocka upp flyttlådorna från källaren. Häng inte upp lampor, dom behöver jag när jag flyttat. Pengar hit, prylar dit. Herregud, vi ska bo ihop i två månader till! Det har gått 2 dagar. Mycket kan hända. Framför allt kanske man hunnit tänka igenom saker då, och fattar logiska beslut istället för snabba känslomässiga saker man bara häver ur sig.
Hon drar upp rättigheter, skyldigheter, och hur vidrigt dålig människa jag är. Ja, jag känner mig som en skitstövel. Det är ju ingen underdrift. Jag kan ju se det hela från hennes sida av myntet också, och då är jag knappast stolt över mig själv.
Tisdag - in på sjukhus
Annas lillasyster E, vars baby på ett halvår har intuberats på länets storsjukhus, smittad med RS-virus, tydligen något farligt. Läkarna har som tur var i alla fall stort hopp, han är så pass gammal att de tror han kommer att överleva. Det får vi ju hoppas i alla fall.
lördag 24 november 2007
Måndag - Jag ska göra något av mitt liv
Idag är jag faktiskt lite positiv på väg till jobbet. Jag har också bestämt mig. Kommer man till den tidpunkt i livet då man tvingas ta beslut man inte vill göra så är det till att tänka vad man vill med sitt liv egentligen. Jag ska få bort den här tråkiga stressiga vardagslunken.
Jag ska rycka mig i kragen och göra något roligt. Än så länge är det just det som är meningen med livet. Festa med kompisar, uppleva saker.
Jag och anna träffades när hon gick i 9an, jag gick första året i gymnasiet. Nu jag 25, och jag har aldrig i hela mitt liv raggat. Jag har ingen som helst aning om jag är något att ha på köttmarknaden. Aldrig någonsin fått bekräftelse från någon annan än just anna. (förutom fyllot på en fest för 5 år sedan, som satte på en kompis när jag sa att jag redan hade flickvän och planerade att fortsätta ha det :)
Ni kanske tycker det låter konstigt, men det är varje helg fullt med folk som är ute på krogarna med det egentliga syftet att få bekräftelse. Det finns säkert bättre sätt att få det, vad vet jag. Sånt här vill jag ta reda på och uppleva - livserfarenhet. Tänk om min framtida tonåring kommer med kärleksproblem, jag har ju ingen aning. Förutom just biten med oönskad graviditet då förståss...
På söndag ska jag shoppa kläder, och helgen efter ska jag ut med ett par kompisar och göra stan osäker. Shit, scary. Undrar hur stockholms krogar är, har hört man blir utslängd efter någon öl bara. Låter trist.
Sen ska jag rycka mig i kragen och städa upp här hemma. Inga mer påsar som står överallt, det ska dammsugas, och köksrenoveringen som pågått i snart ett år ska bli klar, bara kryddhyllan kvar ju. Och elsladden till diskmaskinen.
Inte mer lallande på jobbet, ska göra klart det jag åtagit mig innan jag tar på mig något nytt. Inte ens svara i telefon och undvika butiken - jag ska bli klar.
Jag ska rycka mig i kragen och göra något roligt. Än så länge är det just det som är meningen med livet. Festa med kompisar, uppleva saker.
Jag och anna träffades när hon gick i 9an, jag gick första året i gymnasiet. Nu jag 25, och jag har aldrig i hela mitt liv raggat. Jag har ingen som helst aning om jag är något att ha på köttmarknaden. Aldrig någonsin fått bekräftelse från någon annan än just anna. (förutom fyllot på en fest för 5 år sedan, som satte på en kompis när jag sa att jag redan hade flickvän och planerade att fortsätta ha det :)
Ni kanske tycker det låter konstigt, men det är varje helg fullt med folk som är ute på krogarna med det egentliga syftet att få bekräftelse. Det finns säkert bättre sätt att få det, vad vet jag. Sånt här vill jag ta reda på och uppleva - livserfarenhet. Tänk om min framtida tonåring kommer med kärleksproblem, jag har ju ingen aning. Förutom just biten med oönskad graviditet då förståss...
På söndag ska jag shoppa kläder, och helgen efter ska jag ut med ett par kompisar och göra stan osäker. Shit, scary. Undrar hur stockholms krogar är, har hört man blir utslängd efter någon öl bara. Låter trist.
Sen ska jag rycka mig i kragen och städa upp här hemma. Inga mer påsar som står överallt, det ska dammsugas, och köksrenoveringen som pågått i snart ett år ska bli klar, bara kryddhyllan kvar ju. Och elsladden till diskmaskinen.
Inte mer lallande på jobbet, ska göra klart det jag åtagit mig innan jag tar på mig något nytt. Inte ens svara i telefon och undvika butiken - jag ska bli klar.
Måndag - Allt är ju inte dåligt
Det kan ju finnas bra saker med ett barn också. Jag kommer få ha kontakt med den (tills nu) underbara person som vart mitt liv i åtta år. Bortsett från denna historia ser jag oss som två väldigt bra människor, och jag kan inte tänka mig en bättre mamma till mina barn.
Just nu känner jag hur underbar det hade vart att få vara med under hela utvecklingen, ligga och klappa på magen tills den blir stor och allt sånt.
Jag vill jättegärna ha det, jag vill jättegärna vara en del av det. Men inte nu!
Just nu känner jag hur underbar det hade vart att få vara med under hela utvecklingen, ligga och klappa på magen tills den blir stor och allt sånt.
Jag vill jättegärna ha det, jag vill jättegärna vara en del av det. Men inte nu!
Måndag - När och hur pollineringen ägde rum
Friendly mellan oss idag.
Idag har vi räknat ut när och hur pollineringen ägde rum. Vi har en p-dator (Persona) som analyserar hormontester för att räkna ut när det är säkert att ha sex. 94% säkerhet. 5% mindre än p-piller, men man slipper hormoner. När det är röda dagar (=ägglossning och dagarna före) så har vi kondom när andan faller på.
Måndag 29 oktober, dag 13 i cykeln, Personan lyser rött och har gjort det i tre av 6 dagar. Vi har vart på minnesmiddag för P, en kompis som dog för ganska exakt ett år sedan, 35 år gammal med två barn, runt 9 och 2 år gamla. Det var en trevlig och fin minnesmiddag med hans släkt och vänner och vi hade druckit en hel del.
Det var faktiskt bra sex kommer anna ihåg. Jag har lite svagare minnen av den kvällen ännu, men de kommer nog. :)
Det betyder ändå mycket på något sätt - Det var bra sex. Det händer typ en gång i månaden på sin höjd sedan i höstas.
Tyvärr fungerade ju inte kondomen som tänkt. Inte fumligt, inte fel, inga vassa naglar. Men kondom är ju egentligen inte speciellt säkert, jag har hört att den inte ens är 90% men det där verkar det finnas hundra olika uppgifter om. ingenting är ju 100.
Sen är det ju lite ironiskt eller vad man ska kalla det - vilket minne av P...
Idag har vi räknat ut när och hur pollineringen ägde rum. Vi har en p-dator (Persona) som analyserar hormontester för att räkna ut när det är säkert att ha sex. 94% säkerhet. 5% mindre än p-piller, men man slipper hormoner. När det är röda dagar (=ägglossning och dagarna före) så har vi kondom när andan faller på.
Måndag 29 oktober, dag 13 i cykeln, Personan lyser rött och har gjort det i tre av 6 dagar. Vi har vart på minnesmiddag för P, en kompis som dog för ganska exakt ett år sedan, 35 år gammal med två barn, runt 9 och 2 år gamla. Det var en trevlig och fin minnesmiddag med hans släkt och vänner och vi hade druckit en hel del.
Det var faktiskt bra sex kommer anna ihåg. Jag har lite svagare minnen av den kvällen ännu, men de kommer nog. :)
Det betyder ändå mycket på något sätt - Det var bra sex. Det händer typ en gång i månaden på sin höjd sedan i höstas.
Tyvärr fungerade ju inte kondomen som tänkt. Inte fumligt, inte fel, inga vassa naglar. Men kondom är ju egentligen inte speciellt säkert, jag har hört att den inte ens är 90% men det där verkar det finnas hundra olika uppgifter om. ingenting är ju 100.
Sen är det ju lite ironiskt eller vad man ska kalla det - vilket minne av P...
fredag 23 november 2007
Vill bara förtydliga...
Vill bara förtydliga att det jag skriver här på bloggen är vad jag kände då, vid den tidpunkten som det skrivs om. Dagen efter kan jag känna något helt annat. Det är känslor som inte är censurerade och en del gånger inte alls är vettiga på något sätt alls.
Bloggen är inte ett sätt för mig att få ut fasta åsikter. Den uttrycker mina känslor för tillfället, som jag upplever dom. Ett sätt att för framtiden spara hur jag tänkte just då.
Sista exemplet är tex ett argt utbrott jag fått. Naturligtvis säger jag, som alla andra, jävligt korkade saker när man bråkar som man sen när man tänker efter inte riktigt menar.
Som sagt, syftet med den här bloggen är inte att få sympatier eller starta krig. Syftet är att skriva ner vad man har för känslor för stunden. Ibland är de arga, ibland lessna, ibland tomma känslor. Men alltid riktiga känslor, ingenting är påhittat.
Söndag - Det första praktiska
Det första hon säger är hur mycket pengar hon ska ha av mig för lägenheten. Det absolut första hon säger. Praktiska detaljer är knappast något man tänkt på ännu. Och jag tycker inte man ska tänka på sånt än heller. Jag skyller det på att hon egentligen inte menar det, det är hormoner osv som gör att man inte kan tänka klart. Man behöver tid att tänka.
Anna vill bo kvar tills hennes utbildning är slut i februari, sen flyttar hon till dalarna och låter sos betala lägenhet.
Great, skaffa barn, gå på sos, snylta på skattebetalarna, låt någon annan bestämma hur mycket mat du ska köpa per månad. Mycket moget. Men dalarna är bra mycket bättre än en skabbig stockholmsförort för mitt barn. Inte är det speciellt långt heller, bara man har bil.
Anna vill bo kvar tills hennes utbildning är slut i februari, sen flyttar hon till dalarna och låter sos betala lägenhet.
Great, skaffa barn, gå på sos, snylta på skattebetalarna, låt någon annan bestämma hur mycket mat du ska köpa per månad. Mycket moget. Men dalarna är bra mycket bättre än en skabbig stockholmsförort för mitt barn. Inte är det speciellt långt heller, bara man har bil.
Söndag - Hemresan
Det är dags att åka hem till storstan och vardagen igen. På väg till anna svänger jag av vägen som jag inte kan se för alla tårar, kör upp en bit på en skogsväg och stannar. Jag fäller ner sätet och drar jackan över huvudet, och gråter. För mig brukar tårarna sitta långt inne, men nu öser dom ner som aldrig förr. När jag tittar ut genom rutan igen har dagsljuset övergått i kolsvart mörker. Det är minusgrader i bilen.
Hon har bestämt sig. Hon har bestämt sig så pass hårt att hon spenderat helgen vi skulle använda till att tänka tittat i barnböcker hur barnet ser ut när det är 4-5 veckor gammalt. Tittat på bilder! Hur mycket hon än skulle ångra sig efter den värsta hormonveckan så finns det nu ingen återvändo. Har en gravid kvinna kollat på bilder hur ens foster ser ut så är det kört. Nu är det antingen så att jag blir pappa, eller så blir det missfall.
Jag känner mig arg, övergiven och sviken. Hon skrev redan i fredags på sin blogg, innan vi pratat om det alls, "Jag gör detta med eller utan honom". Det är inte jag och min älskling längre, det är något annat som är viktigare. Jag känner mig liten, överkörd och ointressant. Det enda som är intressant är om jag tänker ta mitt ansvar och vara tillsammans med mamman till mitt barn jag inte ville ha. Och det enda argumentet jag hört är att man alltid ångrar en abort.
Jag vill inte vara tillsammans med med någon som så totalt kör över mig. Som värderar vårt förhållande, det vi haft tillsammans i åtta år, som att det inte vore viktigt. Det enda vi som finns kvar är ett krav på att jag ska ta mitt jävla ansvar, med en underliggande betoning på krav, som om det var förutsatt att jag ska skita i det.
Ska jag vara tillsammans med någon är det av kärlek, inte av ett krav. Jag säger inte att jag inte älskar henne, det gör jag, kommer nog alltid att göra, men den som hon förvandlades till över en natt tycker jag inte om.
Men, den stora grejjen är vår bild av en framtid. Hennes är familjeliv, vilket min absolut inte är, och har inte förändrats sen det som hände i höstas. Det är dags att ta det riktiga korrekta beslutet vi borde ha tagit i höstas. Jag är fast besluten att lära mig av mina misstag, och ett misstag var att satsa på ett förhållande där vi ville åt helt olika håll. Ett beslut som tas med huvudet, inte av känslor. Fruktansvärt svårt beslut.
Var återigen tvungen att stanna vid vägen, tårarna rann, och anna säger något jag mycket väl förstår: "Du förstår väl att jag inte kan trösta dig om detta". Ja, det förstår jag. Hon som varit mitt stöd i allt i åtta år kan inte längre trösta mig, hålla om mig, jag är ensam, rädd och har ingenstans att ta vägen med min sorg.
Hon har bestämt sig. Hon har bestämt sig så pass hårt att hon spenderat helgen vi skulle använda till att tänka tittat i barnböcker hur barnet ser ut när det är 4-5 veckor gammalt. Tittat på bilder! Hur mycket hon än skulle ångra sig efter den värsta hormonveckan så finns det nu ingen återvändo. Har en gravid kvinna kollat på bilder hur ens foster ser ut så är det kört. Nu är det antingen så att jag blir pappa, eller så blir det missfall.
Jag känner mig arg, övergiven och sviken. Hon skrev redan i fredags på sin blogg, innan vi pratat om det alls, "Jag gör detta med eller utan honom". Det är inte jag och min älskling längre, det är något annat som är viktigare. Jag känner mig liten, överkörd och ointressant. Det enda som är intressant är om jag tänker ta mitt ansvar och vara tillsammans med mamman till mitt barn jag inte ville ha. Och det enda argumentet jag hört är att man alltid ångrar en abort.
Jag vill inte vara tillsammans med med någon som så totalt kör över mig. Som värderar vårt förhållande, det vi haft tillsammans i åtta år, som att det inte vore viktigt. Det enda vi som finns kvar är ett krav på att jag ska ta mitt jävla ansvar, med en underliggande betoning på krav, som om det var förutsatt att jag ska skita i det.
Ska jag vara tillsammans med någon är det av kärlek, inte av ett krav. Jag säger inte att jag inte älskar henne, det gör jag, kommer nog alltid att göra, men den som hon förvandlades till över en natt tycker jag inte om.
Men, den stora grejjen är vår bild av en framtid. Hennes är familjeliv, vilket min absolut inte är, och har inte förändrats sen det som hände i höstas. Det är dags att ta det riktiga korrekta beslutet vi borde ha tagit i höstas. Jag är fast besluten att lära mig av mina misstag, och ett misstag var att satsa på ett förhållande där vi ville åt helt olika håll. Ett beslut som tas med huvudet, inte av känslor. Fruktansvärt svårt beslut.
Var återigen tvungen att stanna vid vägen, tårarna rann, och anna säger något jag mycket väl förstår: "Du förstår väl att jag inte kan trösta dig om detta". Ja, det förstår jag. Hon som varit mitt stöd i allt i åtta år kan inte längre trösta mig, hålla om mig, jag är ensam, rädd och har ingenstans att ta vägen med min sorg.
Nutid: Jag fått snuskigt mycket att göra på jobbet...
Jag hade inte lite att göra nyss, och jag får inte mycket gjort, men jag fick precis nyss mail av chefen.
Han blir borta i minst 2 veckor då han och frugan är på väg att få barn och hon precis hamnat på sjukhus. (Ja deras barn var planerat :) De är väl 29 och 35, har båda fast jobb och hus. Saknas bara en vovve.)
Allt såg visst inte så bra ut, och det är ca 2 veckor kvar till planerad förlossning. Hoppas för guds skull allt går bra med dom!
Detta innebär arbetsdagar från att jag går upp till jag lägger mig. Jag som redan är så ineffektiv. Jag ska vara klockan 22 i dalarna i morgon - damit, den här dagen kommer inte bli rolig. Jag måste packa också, har jag inte heller gjort. Och klockan är redan 1 på natten... shit. Och jag måste ha kvällsmat också!
torsdag 22 november 2007
Söndag - Ipren-dagen.
Vaknar redan vid 10, vi delar på en Ipren 500. Gör underverk. :)
Jag och Z pratar massor. Hon är jätteskön att prata med, hon kan verkligen säga ifrån när jag tänker fel och kan ändå sätta sig in och förstå hur jag tänker, och dessutom helt osjälvisk. Däremot är hon inge vidare på att bara trösta. Hennes kille är liksom lite orolig för att hon ska göra något dumt med mig, vilket knappast är fallet. Anna funderade väl lite i början, speciellt när de inte kom så bra överens, men kom väl på att man måste kunna ha kompisar av motsatt kön utan att för den skull ha sex.
Z och jag har vart kompisar sen lågstadiet, helt vanliga bästa kompisar. Har alltid pratat massvis, har sovit tillsammans, festar, shoppar och provar kläder tillsammans, inget konstigt med det. Jag älskar två människor i denna världen, det är Anna och det är Z. Hon är min familj, och jag älskar henne som om det vore min familj.
Det är otroligt skönt att ha en sån kompis. Killkompisar kan man inte prata känslor med, inte gråta på och hjälper en inte att förstå hur kvinnor fungerar. :)
Jag och Z pratar massor. Hon är jätteskön att prata med, hon kan verkligen säga ifrån när jag tänker fel och kan ändå sätta sig in och förstå hur jag tänker, och dessutom helt osjälvisk. Däremot är hon inge vidare på att bara trösta. Hennes kille är liksom lite orolig för att hon ska göra något dumt med mig, vilket knappast är fallet. Anna funderade väl lite i början, speciellt när de inte kom så bra överens, men kom väl på att man måste kunna ha kompisar av motsatt kön utan att för den skull ha sex.
Z och jag har vart kompisar sen lågstadiet, helt vanliga bästa kompisar. Har alltid pratat massvis, har sovit tillsammans, festar, shoppar och provar kläder tillsammans, inget konstigt med det. Jag älskar två människor i denna världen, det är Anna och det är Z. Hon är min familj, och jag älskar henne som om det vore min familj.
Det är otroligt skönt att ha en sån kompis. Killkompisar kan man inte prata känslor med, inte gråta på och hjälper en inte att förstå hur kvinnor fungerar. :)
Lördag - vilodagen
Dagen börjar med att vi åker på hockeyträning med L, min kompis 7-årige son. Han är grymt duktig på att åka skridskor, han skulle slå mig vilken gång som helst. :) På eftermiddagen utmanar L mig på TV-spel, och tror ni inte han slår mig på Need For Speed också. :) Eller nja, det var faktiskt ganska jämt. Ge mig en till dag med det spelet så... ;)
På kvällen vill jag helst bara glömma bort allt, så jag och Z super ner oss ordentligt och går ut. Kan meddela att det bara fungerar för kvällen. Men det är ju lite roligt när festkompisarna kommer och säger på brett dalmål "tjänare, hur äär lääget?" och man svarar "för jävligt, det är därför jag ska supa skalle ikväll!" - aha, ok, dåså, inga fler frågor, ge honom dunken. haha. :) Det är bra festkompisar det. :)
På kvällen vill jag helst bara glömma bort allt, så jag och Z super ner oss ordentligt och går ut. Kan meddela att det bara fungerar för kvällen. Men det är ju lite roligt när festkompisarna kommer och säger på brett dalmål "tjänare, hur äär lääget?" och man svarar "för jävligt, det är därför jag ska supa skalle ikväll!" - aha, ok, dåså, inga fler frågor, ge honom dunken. haha. :) Det är bra festkompisar det. :)
Nutid: Anna ringde mig nyss, hon tycker inte om bloggen.
Anna ringde mig nyss. Hon är arg på mig för den här bloggen. Den har för mycket detaljer. Hon lämnar inte ut mig på det här viset.
Nu när jag sitter och skriver allt det här hoppas jag verkligen att mycket av detta är graviditetshormoner. Jag tror inte hon är sån här på riktigt. Jag tror inte jag är sån här på riktigt. Panik, ångest, och starka hormoner.
Nej du har bara sin blogg med tusentals läsare om dagen där alla kommentarer säger "Han är en skitstövel." efter allt du har skrivit.
Blev det för mycket när du själv insåg att även detta mynt har två sidor?
Jag pratade med en kompis idag, en något avlägsen kompis, vi har aldrig pratat känslor förut. Festat några gånger, men aldrig pratat. Det gjorde vi nu. I 1 timme och 20 minuter. Och jag som glömde handsfreen på jobbet, nu har jag ont i huvudet. Men, det intressanta är att det var inte svårt för henne att förstå hur jag tänkte alls. Och efter detta med Annas utbrott börjar jag bli lite orolig att jag beskriver mina känslor för hårt. Det är folk vi känner som läser det här. Dessutom är jag naturligtvis också uppriven och sårad. Hon har gjort något som jag inte trodde om henne. Man kanske skriver saker man inte riktigt menar egentligen. Jag vill inte att våra gemensamma kompisar ska se henne som annas bloggkompisar ser mig, som en skitstövel. Jag älskar henne, och kommer nog alltid att göra.
Jag har skrivit klart inläggen till och med måndag. Lösa textmassor för tisdag. Jag kan ju säga att söndan var en riktigt hård och tung dag, och måndagen är väldigt personlig. Anna tycker den här bloggen inte är tillräckligt anonym, och vill att jag startar upp den på någon annan adress. Jag tror inte det gör någon skillnad, trots att ni läsare inte vet några namn utan bara en lång historia är det förvånansvärt enkelt att hitta den andra bloggen. Och så kommer det nog vara även om den startas om.
Men, och det säger fler kompisar också, det går för fort. Vi måste lugna ner oss nu, stanna upp och tänka efter. Jag hinner inte ens skriva ner allt som händer de två senaste dagarna, hur ska jag hinna tänka på framtiden?
Nu när jag sitter och skriver allt det här hoppas jag verkligen att mycket av detta är graviditetshormoner. Jag tror inte hon är sån här på riktigt. Jag tror inte jag är sån här på riktigt. Panik, ångest, och starka hormoner.
Hon raderade alla inlägg på sin blogg, men jag hann spara RSS-prenumerationen innan innehållet försvann därifrån. Hur hon tänkte är ju också intressant om några år, och det ska också sparas.
Jag skrev denna kommentar på hennes blogg, men den får ligga här istället:
Jag skriver absolut inte för att få dig att må dåligt. Jag skriver av två anledningar, och det är för att jag ska kunna läsa om några år och kunna förstå hur jag tänkte. Och, för att varenda gång jag ska förklara detta för ytterligare en kompis du har pratat med så börjar jag gråta. Jag orkar inte. Dom får läsa mina tankar här istället.
Sen är det naturligtvis inte kul att du får såna där läskiga kommentarer. Men av 3000 läsare så är det självklart någon som inte förstår att detta inte är tv, att det är verkligare än en fabricerad dokusåpa. Att detta är på riktigt. Tre liv vars öden bestäms just nu, och det går alldeles för snabbt. Det är säkert någon av dessa 3000 läsare som gjort andra hemska saker också, statistiskt sett är flera av dom våldtäktsmän, de har misshandlat hemlösa och mobbat folk ner i skorna.
När man når en stor publik kommer alltid forumtroll, tydligen oavsett ämne, vars enda mål här i livet verkar vara att förstöra ställen på internet där folk pratar med varandra. Här håller jag med de andra helt och hållet, såna kommentarer ska ignoreras, och enligt mig än mindre publiceras.
Sen är det naturligtvis inte kul att du får såna där läskiga kommentarer. Men av 3000 läsare så är det självklart någon som inte förstår att detta inte är tv, att det är verkligare än en fabricerad dokusåpa. Att detta är på riktigt. Tre liv vars öden bestäms just nu, och det går alldeles för snabbt. Det är säkert någon av dessa 3000 läsare som gjort andra hemska saker också, statistiskt sett är flera av dom våldtäktsmän, de har misshandlat hemlösa och mobbat folk ner i skorna.
När man når en stor publik kommer alltid forumtroll, tydligen oavsett ämne, vars enda mål här i livet verkar vara att förstöra ställen på internet där folk pratar med varandra. Här håller jag med de andra helt och hållet, såna kommentarer ska ignoreras, och enligt mig än mindre publiceras.
onsdag 21 november 2007
Fredag - Nu kommer de riktiga problemen
Går upp, kysser adjö, går till jobbet, kopplar bort, övertid, kommer hem, vi käkar, tar bilen till dalarna. Anna hoppar av vid sina föräldrar, jag åker vidare till min kompis Z som redan sover, klockan är halv ett. Hon har redan bäddat på golvet på sin 7årige sons rum, han får sova i hennes säng den här natten. Varmt och gosigt täcke, hon är så snäll. Fast det var en leksaksbil under madrassen. :)
Jag och Anna pratade inte så mycket i bilen uppåt landet, vi tänkte mest. Fast det var ganska tomt i huvudena. Men hon säger att hon bestämt sig - hon ska behålla barnet. Hon menar att man alltid ångrar en abort, men aldrig ett barn. Jag och andra sidan menar att man naturligtvis aldrig ångrar en individ, men väldigt många ångrar tidpunkten för att skaffa barn. Jag vill hellre ta ett tåg vars avgångstid passar bättre. Det kommer liksom fler tåg.
Här blev det tvärstopp. Det känns inte som jag får vara delaktig i beslutet alls. Hon lyssnar inte ens på mig. Vi är inte alls två om det, hon bestämmer alldeles på egen hand över vårt liv. Mitt liv.
Det vi däremot var två om var var att ta fel beslut och satsa på ett förhållande som var dömt att misslyckas eftersom vi ville åt två helt olika håll. Vi tog ett beslut baserat på känslor istället för logik. Vi var två om att ha sex efter det beslutet. Men, vi är tydligen inte två när vi ska bestämma vad vi ska göra med det oväntade resultatet. Men när det gäller ta ansvar efter beslutet som hon gjort på egen hand, ja så är vi två om det igen.
Det är precis här det börjar gå illa. Hon bestämmer sig på egen hand för att sätta ett barn till världen som bara en av oss vill ha. Vi har inte förutsättningar för att kunna göra det bra. Jag är sån till personligheten att jag vill inte göra något halvdant, ska jag göra nåt ska det vara bra. Men vi har inte tillräckligt med pengar, hon har om några månader fått sin högskoleexamen till ett yrke med stor arbetslöshet, har inte skrivit någon arbetsansökan, hon får inget jobb före barnet och får därmed mindre pengar än CSN, som dessutom börja kräva återbetalning. Vi har en bra bit över en halv miljon kronor i lån för bostadsrätt, bil och två CSN. Vi bor i en skabbig förort till stockholm i en etta på 40 kvadratmeter. Cyklarna utanför blir stulna trots 2 feta lås och bildörren blir uppbruten utan att de lyckas inte ens kommer iväg med den 10 år gamla bilen (vi köpte ny bil efter dess, därav nytt lån). Det här är ingen bra plats för ett barn.
Absolut inget ont om utlänningar, jag trivs trots allt ganska bra att bo här, trevliga grannar fastän man inte kan uttala namnet på dörren, lägenheten är mysig och kan kanske ge något mer när vi säljer den efter renoveringarna än vad vi köpte den för. Men jag vill inte att min tvååring kommer hem från dagis och bryter på en blandning av något språk och Stockholmska "Tjeeenare morsan, hur ee leeeget?"
Det känns inte som den levnadssituation vi har nu kan erbjuda det mitt barn behöver.
Jag ser fullt av praktiska problem, hon låter känslorna styra. Känslor styrda av hormoner, jag hoppas ju att hon faktiskt kan se de praktiska problemen också.
Jag och Anna pratade inte så mycket i bilen uppåt landet, vi tänkte mest. Fast det var ganska tomt i huvudena. Men hon säger att hon bestämt sig - hon ska behålla barnet. Hon menar att man alltid ångrar en abort, men aldrig ett barn. Jag och andra sidan menar att man naturligtvis aldrig ångrar en individ, men väldigt många ångrar tidpunkten för att skaffa barn. Jag vill hellre ta ett tåg vars avgångstid passar bättre. Det kommer liksom fler tåg.
Här blev det tvärstopp. Det känns inte som jag får vara delaktig i beslutet alls. Hon lyssnar inte ens på mig. Vi är inte alls två om det, hon bestämmer alldeles på egen hand över vårt liv. Mitt liv.
Det vi däremot var två om var var att ta fel beslut och satsa på ett förhållande som var dömt att misslyckas eftersom vi ville åt två helt olika håll. Vi tog ett beslut baserat på känslor istället för logik. Vi var två om att ha sex efter det beslutet. Men, vi är tydligen inte två när vi ska bestämma vad vi ska göra med det oväntade resultatet. Men när det gäller ta ansvar efter beslutet som hon gjort på egen hand, ja så är vi två om det igen.
Det är precis här det börjar gå illa. Hon bestämmer sig på egen hand för att sätta ett barn till världen som bara en av oss vill ha. Vi har inte förutsättningar för att kunna göra det bra. Jag är sån till personligheten att jag vill inte göra något halvdant, ska jag göra nåt ska det vara bra. Men vi har inte tillräckligt med pengar, hon har om några månader fått sin högskoleexamen till ett yrke med stor arbetslöshet, har inte skrivit någon arbetsansökan, hon får inget jobb före barnet och får därmed mindre pengar än CSN, som dessutom börja kräva återbetalning. Vi har en bra bit över en halv miljon kronor i lån för bostadsrätt, bil och två CSN. Vi bor i en skabbig förort till stockholm i en etta på 40 kvadratmeter. Cyklarna utanför blir stulna trots 2 feta lås och bildörren blir uppbruten utan att de lyckas inte ens kommer iväg med den 10 år gamla bilen (vi köpte ny bil efter dess, därav nytt lån). Det här är ingen bra plats för ett barn.
Absolut inget ont om utlänningar, jag trivs trots allt ganska bra att bo här, trevliga grannar fastän man inte kan uttala namnet på dörren, lägenheten är mysig och kan kanske ge något mer när vi säljer den efter renoveringarna än vad vi köpte den för. Men jag vill inte att min tvååring kommer hem från dagis och bryter på en blandning av något språk och Stockholmska "Tjeeenare morsan, hur ee leeeget?"
Det känns inte som den levnadssituation vi har nu kan erbjuda det mitt barn behöver.
Jag ser fullt av praktiska problem, hon låter känslorna styra. Känslor styrda av hormoner, jag hoppas ju att hon faktiskt kan se de praktiska problemen också.
I höstas - Ultimatum
Anna har ganska länge velat skaffa barn. Men inte jag. Det gick så långt att i höstas så fick jag ett ultimatum: Lova att vi börjar försöka innan jag fyller 30, även om du inte känner dig redo. Annars så är det lika bra att slut här, så jag får tid att hitta någon ny som vill ha barn med mig. Hon är typ livrädd för att hennes tid ska vara gången innan hon får några barn.
Jag tyckte det är helknäppt, hur fan ska jag veta hur jag känner om 5 år? Men det fanns ju bara en sak att säga, jag älskar ju henne. Risken/chansen att jag blivit redo tills dess är ju dessutom ganska stor. Hon blev ju naturligtvis glad, men såg det ändå som en kompromiss, annars skulle vi skaffa vilken dag som helst.
Jag däremot känner mig inte alls redo för barn. Jag känner att jag är en ung människa som har massvis kvar att uppleva och uträtta innan jag skaffar villa, volvo och vovve. (Nu är jag tyvärr pälsallegiker, annars skulle jag helst velat haft en söt liten katt.) Jag känner mig inte alls redo, av flera skäl.
Det fel som vi egentligen har gjort var i höstas. Vi beslutade oss för att försöka göra nåt vettigt av förhållandet, trots att vi vill åt helt olika håll med livet. Hon vill ha en livssituation med barn, men inser det opraktiska med att ha det innan man skaffat arbete och ett bra ställe att bo på. Jag vill göra något roligt med livet, uppleva saker, ha kul. Kunna bara ta en veckas semester och åka på en sista minuten-resa till någon varm strand någonstans. Kunna lägga massa pengar på upplevelser och fräsiga prylar. Än så länge är meningen med livet att ha kul, inte att skaffa barn. Jag ser mig verkligen inte som en småbarnspappa.
Vi ville åt helt olika håll. Trots det, och trots att man vet att pollinering är en ständig risk och vi har helt olika uppfattning om vad vi ville då, beslutade vi gemensamt att satsa på vårt förhållande. Vi älskar ju varandra.
Om man hårddrar det, och det ska vi göra för vi har lovat att vara brutalärlig, så är det ju så att vi älskade varandra för mycket för att ta det logiskt korrekta beslutet.
Men det är lätt att vara efterklok.
Sen detta i höstas har väl förhållandet vart sådär, ingen direkt energi och för mycket vardag. Vad heter det... slentrian.
Jag tyckte det är helknäppt, hur fan ska jag veta hur jag känner om 5 år? Men det fanns ju bara en sak att säga, jag älskar ju henne. Risken/chansen att jag blivit redo tills dess är ju dessutom ganska stor. Hon blev ju naturligtvis glad, men såg det ändå som en kompromiss, annars skulle vi skaffa vilken dag som helst.
Jag däremot känner mig inte alls redo för barn. Jag känner att jag är en ung människa som har massvis kvar att uppleva och uträtta innan jag skaffar villa, volvo och vovve. (Nu är jag tyvärr pälsallegiker, annars skulle jag helst velat haft en söt liten katt.) Jag känner mig inte alls redo, av flera skäl.
Det fel som vi egentligen har gjort var i höstas. Vi beslutade oss för att försöka göra nåt vettigt av förhållandet, trots att vi vill åt helt olika håll med livet. Hon vill ha en livssituation med barn, men inser det opraktiska med att ha det innan man skaffat arbete och ett bra ställe att bo på. Jag vill göra något roligt med livet, uppleva saker, ha kul. Kunna bara ta en veckas semester och åka på en sista minuten-resa till någon varm strand någonstans. Kunna lägga massa pengar på upplevelser och fräsiga prylar. Än så länge är meningen med livet att ha kul, inte att skaffa barn. Jag ser mig verkligen inte som en småbarnspappa.
Vi ville åt helt olika håll. Trots det, och trots att man vet att pollinering är en ständig risk och vi har helt olika uppfattning om vad vi ville då, beslutade vi gemensamt att satsa på vårt förhållande. Vi älskar ju varandra.
Om man hårddrar det, och det ska vi göra för vi har lovat att vara brutalärlig, så är det ju så att vi älskade varandra för mycket för att ta det logiskt korrekta beslutet.
Men det är lätt att vara efterklok.
Sen detta i höstas har väl förhållandet vart sådär, ingen direkt energi och för mycket vardag. Vad heter det... slentrian.
tisdag 20 november 2007
Torsdag kväll, första gången vi pratar om det
Vi pratar en massa, kommer väl fram till att ingen ville det här, vi ville ju ha ett planerat barn, ett önskat barn. Men nu står vi här. Vi måste vara brutalt ärliga, vi får inte gömma åsikter bakom fina ord. Nu så här i efterhand kan man ju fundera om det var vettigt, självklart kommer det sägas saker som den andra inte tycker om, eftersom vi vill åt oliak håll i livet.
Båda är ju lite chockade, vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi bestämmer att vi ska åka till Dalarna i helgen, vi behöver prata med någon. Jag ska vara hos min allra bästa kompis Z, vi kan verkligen prata om allt. Hon ska vara med sina föräldrar och syskon. Ett syskon som för övrigt också precis fått barn ofrivilligt, herregud vilken historia. Fast med en vesentlig skillnad - De försökte inte ens skydda under sitt korta förhållande. Hennes andra syster har precis blivit på tjocken, men har sitt på det torra. Villa, vovve, Volvo, hus, stabil bra kille och ett tidigare barn på snart 2 år.
Kanske inte världens bästa plats att åka till när man ska ta ett beslut... Dessutom känns det som alla omkring en har barn. Kompisarna har precis upptäckt att deras andra ligger i myser till sig i ugnen, annas bästa kompis för några år sedan åkte också på det under utbildningen tillsammans, hoppade av och flyttade hem till norrland. Nu när jag skriver detta så är det ju faktiskt så att alla dessa är oplanerade. Men, de har sitt på det torra, någonstans att bo och jobb. Några har barn sen tidigare, och båda föräldrarna kunde tänka sig det. Det är ju det första barnet som drastiskt förändrar livssituationen. De kommande gör ju inte lika stor skillnad.
Anna tror hon kommer vilja behålla barnet, men är väl inte helt hundra.
Senare på kvällen kommer anna och frågar om jag var sugen på lite "mys". Egentligen inte speciellt, men jag sa lite syrligt ironiskt att jag nog kommer vara lika aktiv som hon vart den senaste tiden. Med ett sött "This is what got us in trouble in the first place" hade vi det bästa sex vi haft på hur länge som helst som jag kan komma ihåg.
Båda är ju lite chockade, vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi bestämmer att vi ska åka till Dalarna i helgen, vi behöver prata med någon. Jag ska vara hos min allra bästa kompis Z, vi kan verkligen prata om allt. Hon ska vara med sina föräldrar och syskon. Ett syskon som för övrigt också precis fått barn ofrivilligt, herregud vilken historia. Fast med en vesentlig skillnad - De försökte inte ens skydda under sitt korta förhållande. Hennes andra syster har precis blivit på tjocken, men har sitt på det torra. Villa, vovve, Volvo, hus, stabil bra kille och ett tidigare barn på snart 2 år.
Kanske inte världens bästa plats att åka till när man ska ta ett beslut... Dessutom känns det som alla omkring en har barn. Kompisarna har precis upptäckt att deras andra ligger i myser till sig i ugnen, annas bästa kompis för några år sedan åkte också på det under utbildningen tillsammans, hoppade av och flyttade hem till norrland. Nu när jag skriver detta så är det ju faktiskt så att alla dessa är oplanerade. Men, de har sitt på det torra, någonstans att bo och jobb. Några har barn sen tidigare, och båda föräldrarna kunde tänka sig det. Det är ju det första barnet som drastiskt förändrar livssituationen. De kommande gör ju inte lika stor skillnad.
Anna tror hon kommer vilja behålla barnet, men är väl inte helt hundra.
Senare på kvällen kommer anna och frågar om jag var sugen på lite "mys". Egentligen inte speciellt, men jag sa lite syrligt ironiskt att jag nog kommer vara lika aktiv som hon vart den senaste tiden. Med ett sött "This is what got us in trouble in the first place" hade vi det bästa sex vi haft på hur länge som helst som jag kan komma ihåg.
Torsdag eftermiddag, ringer i panik till mödravårdscentralen
Anna ringer upp mödravårdscentralen och störtbölar. För den stackars personalen lär det knappast vara första gången, men dom var så snälla så och lät henne prata av sig fastän det inte var telefontid. (Vilket för övrigt var mellan 11-12 vardagar. Bah.)
Men hon ska i alla fall ringa tillbaka och boka tid för kurator och nånting mer. Jag ska absolut med.
Men hon ska i alla fall ringa tillbaka och boka tid för kurator och nånting mer. Jag ska absolut med.
Torsdag: "Det vart ett plus. Jag är graviiiid!"
Vi tar det från början. Fakta utan åsikter. Torsdag 15 november 2007. Anna ringer strax för lunch på min mobil när jag är på jobbet, störtbölar och pressar fram "Det vart ett plus. Jag är graviiiiiid!"
Mindre än en timme senare står det redan på hennes blogg. "Jag är gravid. FAAAN!". Jag känner väl att det är lite olustigt att gå ut med det sådär direkt, men den är ju ganska anonym och får hon stöd därifrån så är väl det ok.
Hon hade som så många gånger tidigare vart lite orolig eftersom hennes mens var en dag sen, och har redan lärt sig att den kommer inte förren man slutat oroa sig och behöver därför ta ett test. Egentligen visste vi båda innan att svaret skulle vara att hon inte var gravid. Vi har inte fuskat, vi har skött vårt ansvar med skydd.
Mindre än en timme senare står det redan på hennes blogg. "Jag är gravid. FAAAN!". Jag känner väl att det är lite olustigt att gå ut med det sådär direkt, men den är ju ganska anonym och får hon stöd därifrån så är väl det ok.
Mitt jobb är ganska stressigt, mycket att göra, och hela tiden löpande kundkontakter med folk man pratat med i flera år. Datorer slutar aldrig att strula, det ska ni veta. Jag lägger det åt sidan resten av dagen, annars kunde jag lika gärna skita i det och gå hem, och det går inte, vi får prata ikväll.
Kvällen kommer, hon möter mig vid dörren, vi gråter och kramas och jag säger "Bara så du vet, jag kommer inte att lämna dig" - jag har sett mig som en ansvarsfull och bra människa. Det här kommer vi att lösa, på något sätt.
"Jag vet" blir svaret.
måndag 19 november 2007
Vem är du, vad blir detta för blogg?
Hej på er. Jag ska börja blogga.
Jag är en kille man, på 25 år, bor i Stockholm. Jag och Anna har vart tillsammans i åtta år, och nu är hon på smällen, men jag vill inte ha något barn. Här skriver jag hur jag tänker och känner.
Den här bloggen skriver jag av flera anledningar. Dels för att förklara för er där ute att livet inte är så jäkla enkelt, men det visste ni nog redan. Men mest för min egen skull, det kanske är bra att få skriva av sig. Om inte annat så kan det vara väldigt intressant att gå tillbaka att läsa om några år när man funderade på hur fan man var funtad egentligen.
Jag bloggar inte för att få ert medlidande eller tröst. Säg istället vad ni tycker. Tycker ni att jag är en idiot, skriv det. Tycker ni inte det, skriv det också. Men reaktioner, oavsett åt vilket håll, tror jag är nyttigt. Kan jag få någon att förstå hur jag tänker?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)