29/12 Lördag - Vad är viktigt?

Vad tycker hon är viktigt egentligen? En familj eller ett barn?

Tisdag 25/12 Juldagen är hemvändarfestdagen

Tisdag 25/12 Juldagen är hemvändarfestdagen
Juldagen är ju hemvändardagen, man går ut på lokala orten man kommer från och hoppas träffa några andra. Det gick ju sådär. Jag såg en som jag inte sett på snart 10 år, en tjej från klassen i högstadiet. Hon såg ut som förut, samma frisyr, samma beteende (inget dåligt med det), tyvärr så pratade vi aldrig.

Sen drog vi vidare till nästa ställe, herre-gud. Inte en enda låt kom från den här sidan 2000-talet, det lilla dansgovlet var mycket mindre än det lilla lilla på Café opera förra veckan, dessutom var det var långt från fullt.

Det var bondlurkar som hoppade runt men en och annan hemvändare i kostym som gick från tjej till tjej och frågade om dom ville ha något att dricka. Tjejerna var typ sådana som passar bra ihop med bondlurkar och jag kände mig alldeles för hipp och lite väl malplacerad. Klockan närmade sig halv två, och de drog på det bästa de hade i gamla skivspelaren... dansa till Rednex var kanske inte det jag längtade efter, då lackade jag lite. Klockan två blev man utkörd, och inget ställe har öppet, bara att gå hem.

Eftersom man inte känner sig ett dugg färdig med kvällen går man och sätter sig på datorn, skriver detta, lyssnar på riktig partymusik och raderar sina 15 skräpmail man fått sen man gick på förfesten. God Natt!


(Nu har jag inga fler färdigskrivna inlägg, så det blir nog tomt här till efter nyår iaf)

Skaffat mailadress

För den som missat det har jag nu skaffat en sån där fin hotmail-adress - så man tror att man är anonym fast man inte är det. :)

Kan ju vara bra att använda om ni vill mig nåt som du inte vill skriva bland de öppna kommentarerna i bloggen eller nåt. Äh, jag vet inte vad jag ska med den till riktigt, har inte fått ett vettigt mail på den, bara skräp fast den är helt ny, men nu finns möjligheten i alla fall. eller nåt.

Ja just ja, den är alltså johan4869@hotmail.com

Nej nuffrorna betyder ingenting, det var bara nåt jag hittade på eftersom allt annat var upptaget.

Ska försöka kolla mailen varannan dag. Fast det är en jobbig microsoft-adress. Gud maken till oviktigt inlägg har jag då aldrig skrivit.. nej nu ska jag tvätta, diska och laga mat.

Tisdag 25/12 Vad anna fått i julklapp

Läser på annas blogg vad hon fått i julklapp. Babybody, babykläder, babystrumpor, skallra, snuttefilt, hårvårdset för bebisar, babygym, babysaker, och barnvagn har hon redan upplyser hon om, ingenting till henne, bara bara babysaker.

Ojojoj, heeelt olika världar vi lever i just nu...

Måndag 34/12 Julafton

Jodå, tomten kom även till mig, trots att jag inte vart snäll i år. Morsan pratade med tomten om samhällsproblemen på nordpolen, global uppvärmning och exploatering och mineral-insutrin som hotar att invadera tomtens verkstad på nordpolen. Tomten hade glömt sitt skägg i släden, så han/hon hade en halsduk istället.

Jag fick en filt, och två fina t-shirts och minneskort till mobilen. Och fin choklad med fet julbonus från jobbet.

Det gick faktiskt över förväntan att fira jul med familjen, även om julmaten var en enrätters och inte en trerätters jag blivit bortskämd med de senaste åren. Även om tomten inte hade skägg, och fastän det inte fanns någon julgran som skymdes av det stora lasset julklappar som sträcker sig till toppen av granen.

Söndag 23/12 Dagen före dopparedagen

Ännu en vecka till sin ända, imorgon är det julafton och jag har faktiskt hunnit fixa alla julklappar jag behövde fixa!

Systerdotter får kareokemaskin, hennes bror får en fet lastbil med fler bilar på flaket. Tillsammans får de även en sån här riktigt stor rund Twix.

Morsan önskade sig draperistång med fästen, el-splittar till vägguttagen och massa sånt krafs. Z ville ha en tvättkorg och nån hylla, L fick ett radiostyrt flygplan för utomhusflygningar. Syster med man fick 5-pack kasetter till sin DV-videokamera, och min bror ville inte ha något.

Min första jul tillsammans med familjen på 8 år, får se hur detta blir...

God Jul!

Jag vill önska alla en God Jul, hoppas ni får ha det trevligt med era nära och kära!

Söndag 16/12 - Det känns att vi är olika

Vaknar vid 4 på eftermiddagen av att anna messar och frågar om jag kan hämta henne vid tåget på centralen ikväll. Ingen bakfylla alls!

Vi kommer bra överens, kan prata och så. Men nu märker man verkligen såna här saker som man haft kärleksfullt överseende med förut, beteenden som man nu tänker på hela tiden.

Typ när hon sitter och kommenterar oavbrutet när vi kollar på Idol-finalen jag laddat hem (missade ju den förra helgen). Jag vill ju höra när dom sjunger, anna klagar på hur Marie står som en kyckling när hon sjunger. Hur mycket bättre det lät på vår surround-anläggning än på hennes föräldrars TV när hon kollade på det där. Kan det vart för att pappa snarkade så fort Marie sjöng? blabla bla... Jag vad vet jag, jag får ju inte höra något i alla fall.

Eller, hon har inga andra historier alls att berätta om dagarna hon varit borta förutom vad systrarnas små barn nu hittat på för upptåg, vad de sagt och gjort och så vidare.

Nej, det märks att vi vill åt olika håll, och vi redan kommit en bit från varandra. Hon tänker på barn, jag tänker på upplevelser.

Lördag 15/12 - Det blev fest ändå!

Yay, det blev fest ändå!

Hakade på min kompis S som är lite mer insatt i stockholms nattliv efter några år som singel. Kvällen började på förfestarstället Kellys vid medborgarplatsen där en öl bara kostar 19 spänn. Ingenstans att sitta, men man går så fort man hinkat i sig två öl :)

5 stycken singel-killar, 24-30 år, och det längsta förhållandet de haft varade i 4 år. Och jag passar på att fråga hur det är att vara singelkille. Det kom fram en väldigt negativ bild - makaroner och köttbullar på sin höjd. De få gånger man lyxar till det med lite ordentlig mat sitter ensam vid matbordet och önskar man hade någon att bjuda. Vardagskvällar med tråkig TV eller slå ihjäl tid på internet. Helger med festande i hopp om en enda sak - att hitta någon att få kramas med, och få dela en tillyxad måltid med.

När vi åmat klart oss joinade vi ett annat gäng med tjejer på finresturangen Victoria vid Kungsträdgården. Namnet i deras logga är skrivet i blooo-ood! Jag kände 2 av 14 pers i gruppen, men det var kul ändå. Live piano-lounge-musik och en stor tillbringare med.. va heter det... julöl.. nej det där sötare man alltid har på julbord... Mumma!

När vi var klara där gick vi några meter till Café Opera och kommer faktiskt in utan något som helst knussel. Jag har ju aldrig vart på nåt av dom här ställena tidigare, jag jag har väl vart på kanske tre andra stockholmsklubbar förut. Anchor, 54... och 90's på riddarholmen.

Något som slår mig är vad små alla ställen är egentligen. Det är uteställen med plats för några få hundra pers, knökfullt och usel planlösning. I Dalarna är det mycket större, smartare tänkt, men det är ju knappast mer folk :)

Så hur var snobb-stället Cafét då? Tänk er en några hundra år gammal stor sal med takmålningar och krusiduller, gör en liten utbyggnad åt ena hållet och sätt en oval bar däremellan. Litet litet dansgolv i ena hörnet. Jävligt bra DJ, lyckas få det hela att gunga. Resultatet blir att folk står precis överallt å "dansar" (fulla människor på klubb dansar inte, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det). De dansar i gångar, vid borden, överallt.

En skillnad mot andra ställen är att här flödar champangen, anställda tränger sig fram och tillbaka med stora champange-korgar med is till rika östermalms-nissar med slickat hår sitter och öser i sig champange vid borden med två av sina singel-kompisar och ser allmänt miserabla ut över att ingen tjej fortfarande joinat deras flaska vid bordet. Sen kommer ytterligare en 40 årig sliskig snubbe med blinkande brillor formade som stjärnor som ska bjuda de snygga unga tjejerna på något att dricka. Nej, inte ens här kan man köpa vad som helst för pengar.

Jag lovar mig själv att sån ska jag inte bli - bäst att festa klart medan man är ung.

Nu kanske det här vart en något negativ beskrivning, men faktum är att det var riktigt jävliga roligt! Vi dansade nonstop i 4 timmar innan vi drog vidare klockan halv tre på natten. Till Max. God ostig hamburgare, och en kompis fick till och med telefonnumret till en tjej i gänget innan han sprang till sista tåget hem.

"Gud, jag brukar ju aldrig ge mitt nummer sådär, har inte gjort på flera år! Men det var något med honom som kändes tryggt tycker jag" förklarade hon för mig efteråt.

Jag kom hem med nattbuss vid fem på natten. Inget intresse från någon i kväll heller. 500 spänn lyckades jag bränna också. Men jag hade jävligt kul! Helt klart värt det!

Lördag 15/12 - Tvåsamhet har blivit ensamhet

Jaha, här ligger jag i sängen, klockan är 2 på eftermiddagen. Jag vet inte vad jag ska göra alls. Har två festkompisar här i Sthlm, den ena var på företagsjulfest igår där bara anställda får komma, den andra är sjuk.

Känner mig ensam. Självförvållat inser jag också. Fast det är inte första gången heller, det kunde jag göra även förut medan vi fortfarande var tillsammans. Inte ensam från henne då, utan mer att man vill ut ut ut, göra mer med kompisar. Tvåsamhet kallas väl det.

Sen undrar jag också vad singlar egentligen gör på vardagskvällarna. De flesta tror jag gör något annat än att jobba och sova. Sätter de sig och glor på TV tills de somnar?

Hur gör de med maten? Vad gör de för käk? Att laga värsta grejjen är ju inte kul när man inte får bjuda någon. Jag har bränt alldeles för mycket pengar denna månad på uteluncher istället för ta med låda. Pengar jag hellre vill göra nåt roligare för. Jag har tröttnat så totalt på findus-lådor till lunch.

Ge mig singel-tips...

Torsdag 13/12, 1 månad

I morgon är det en månad sen det hela började, på söndag är det en månad sen det tog slut. Den första månaden. Känns vemodigt.

Chefen har kommit tillbaka från sina 2 första veckor med bebben, det börjar bli lugnare nu och jag behöver inte tänka på allt. Skönt. Stannade dock kvar ändå till 9 idag, städade massvis. Fan tänk er hur det ser ut när det bara är ett stört gäng killar på ett kontor!

Jag ville liksom inte åka hem. Det fanns ingen anledning. Ingenting att åka hem till. Bara en tom lägenhet och ännu en kväll att försöka hitta på något framför datorn. Lägger till 50 apps på facebook, jagar inspelningar från idol-finalen... (Jag tycker ju egentligen inte alls om idol, men amanda är så grymt bra och jag missade ju idol-finalen när jag satt i en bil på väg till dalarna)

Det känns att tiden börjar gå riktigt snabbt nu, till och med snabbare än innan allt det här stannade tiden. Det är fan december! Det är redan lucia! Halva julkalendern har redan gått! En arbetsvecka kvar och sen är det jul! 2 dagar till och sen är det 2008! Och jag som aldrig hann köpa någon julkalender till Anna. Hon brukar ju alltid vilja ha det. Hon brukar vara så söt när hon kliver upp varje morgon, snor med sig täcket i soffan och tittar på julkalendern på TV och öppnar sin lucka.

Och jag fick ingen godis-kalender heller. Anna brukar alltid tillverka en alldeles egen godis-kalender till mig. Alltid olika varje år, ibland med massor av godisar i snören, andra år är det luckor man ska öppna.

Jag undrar vart jag ska fira jul i år. Min jul var ju aldrig speciellt viktig förren jag träffade anna. Men hennes jultokighet har smittat av sig lite. Vi har tre julgranar, säkert 300 julkulor i glas, 5-6 ljusslingor och flera flyttkartonger fulla med tomtar och annat juligt.

Jag såg till och med ett ridande luciatåg som red rakt framför min bil på stureplan idag. Och den gigantiskt stora julgranen vid skeppsbron. Det är juletid. *Tänker på flygande renar, lussekatter pepparkakor och tomar*

Men SHIT! Jag har fan inte köpt en julklapp ännu! Och pengarna har ju minst sagt bara flugit iväg denna månad!

Måndag 10/12, dag 26 - Omstylingen

Japp, idag fick jag min omstyling av den vackra flickan på en stureplanssalong. Hon piffade och hade sig i en timme. Så lite hår som hon klippte bort har jag nog aldrig förlorat hos en frisör. :)

Killarna på kontoret märkte knappt någon skillnad från den långhåriga kalufs jag hade innan. :) Men tjejer verkar märka skillnad på ett friserat hår, många har kommenterat det, och anna tyckte också det blev bra.

Första gången nånsin jag har en frisyr, annars har jag ju bara haft "kort rufs". Ska känna efter hur det här känns till jag behöver klippa mig igen. Det lär dock inte ta speciellt lång tid den här gången :)

Men lägga 600 spänn på en klippning, nej det lär jag inte göra.

Dra ner på bloggandet

Det känns som den värsta perioden är förbi, jag kommer nog inte skriva vad jag gör dag för dag längre. Vad jag gör om dagarna är inte längre en del av bakgrunden till varför man beter sig som man gör.

Annars skulle det nog bli väldigt likadana och tradiga veckor - jobbar mån-fre, festar lör-sön och bråkar mån-ons. Det är så det ser ut som att närmaste framtiden kommer att se ut.

Känner inte heller samma behov av att skriva av mig längre heller, och ni kanske märker att det inte är lika fint skrivet längre. Kommer att skriva om saker som jag tänker på, och hur det går för oss, men det dras ner på bloggandet nu.

Ni får gärna sätta på prenumeration av bloggen så ni ser när det kommer nya inlägg, det gör man genom att bokmärka RSS-sidan. Det är den där orangea symbolen till höger i adressfältet. Tryck på den, tryck sedan på att lägga till sidan som bokmärke. Då får ni en siffra inom parantes hur många olästa inlägg som finns på sidan. (Ni 30% som fortfarande kör Internet Explorer 6 har inte den funktionen, prova Firefox istället, och se till att hålla datorerna uppdaterade så ni inte får in massa skräp)

Söndag 10/12 dag 25 - Jag och anna i bilen hem från dalarna

Anna är ju dalarna varje helg, hon vill inte stanna kvar här en enda helg sen dag 1. Det är ett jäkla resande... Eftersom jag vart i dalarna också kan vi ju lika gärna åka tillsammans til storstan.

Instängda i en bil hela vägen, sist vi var det var gången vi breakade.

Men, vi bråkar inte alls! Vi ska inte göra detta ugly alls, vi ska kunna vara kompisar efter detta. Som det verkar så måste vi till och med träffas 20 år fram i tiden. Och ärligt så är det inte så hemst tanke att få hålla kontakten med anna. Och det är så det blir - vi går skilda vägar, men jag kommer ju naturligtvis göra vad jag kan för mitt ev kommande barn, även om jag inte fick vara med att planera fram det hela.

Det får gå som det går, man får försöka göra så bra det går under omständigheterna. Och så länge jag och anna kommer överens och inte bråkar så lär de gå tillräckligt bra. Hoppas jag.

Veckan går, jag och anna bråkar inte alls. Vi har till och med kollat på en film tillsammans (Simpsons-filen), men sådär jätteupplevelse var det inte. Man sitter ju inte och slingrar sig i soffan tillsammans liksom...

Och vem vet, någon dag någon gång i framtiden kanske vi vill åt samma håll i livet igen, kanske våra vägar möts igen. I en annan värld, i en annan tid.

8/12 dag 23 Lördag - Festa

Åker till dalarna, på fredagen gick vi på ett biljard-ställe i Hedemora, haha det var ju helt tomt :D
Dock så ska jag köra, man lär ju ta sig ifrån denna håla, så det blir ingen alkohol för mig.

Lördagen däremot blev det desto mer alkoholhaltigt intag. Vi hamnade på det där stället man var på när man var 18, gud så små dom är :)

Men det var faktiskt roligt att få åka hem och umgås med kompisarna i dalarna, de är mycket mer öppna och lättsamma än instängda stockholmare.

4-6/12 dag 19-21 tisdag-torsdag - Svärmor kommer på besök

Jobbar 9-23. Anna sover när jag kommer hem.

På onsdagen kommer ex svärmor på besök, hon pluggar i Sthlm en gång i månaden typ. Jag misstänker starkt att jag inte är så poppis där, så på nåt sätt är jag ändå lite glad för övertiden. :)

Allt hon hunnit säga var i alla fall torsdag morgon när hon sa "god morgon johan" på nåt sånt där sätt med lite underliggande åsikter som jag "jag tycker inte om dig", men det kanske bara är inbilling. Hade ju dock inte vart sådär jättekonstigt direkt.

Och nu har jag verkligen fått det klart för mig, anna är inne i någon slags process för att öka distansen. Vi har kunnat umgås där på måndagskvällen, men en kram är förbjuden. När närheten blir längre än en halvminut är det nåt som klickar till i henne och det blir bara "nej, *skjut bort* vill inte vara nära!"

3/12 Dag 18 måndag - Fler Dagens tankar

Det går inte att prata med anna, vi bara börjar bråka. Så jag får skriva vad jag känner här istället, hoppas att du också läser det. Som ni kanske märker tar jag breaket betydligt hårdare än det andra problemet.

Jag tror det här inlägget blir ganska långt och djupt. Har stängt in mig ett rum på jobbet medan stressen blåser utanför.

Hon har helt hakat upp sig på två väldigt enkla saker. Att jag dumpar henne för att hon är gravid och för att jag vill ha sex med andra. Det är att förenkla det här lite väl tycker jag, för så är det inte. Tycker jag.

Egentligen är det så dumt, varför ska det behövas en oönskad graviditet bara för att man ska tänka igenom hur man vill ha livet? Tänkt har jag gjort i alla fall, men jag förstår inte riktigt när, för jag tycker jag bara jobbar hela tiden. Jag tror det är när jag ligger uppe på nätterna. Söndagar. Både den här och den förra när anna kommer hem från dalarna.

Det var inge bra mellan oss redan innan det här. Det var inte bra i somras och det vart verkligen inte bättre av historien i höstas. Anna tycker det här är en efterkonstruktion, men jag tycker vi har pratat en hel del om det, så det borde inte komma som någon nyhet.

Det är flera saker i alla fall.
- Hon visade vad vårt förhållande var värt i höstas när hon gav ultimatumet att göra slut om hon inte fick vad hon ville.
- grådaskig vardag har visat sig på andra sätt också. Vi gör sällan något roligare än en bio tillsammans. Jag vill ju ut och festa igen, som vi gjorde innan vi flyttade till stockholm. Trots att stockholmare är svåra att bli kompis med så har man ju äntligen fått några som är festisar. Det var ju inte som jag inte blev en festprisse längre så fort han flyttade till Stockholm, det bara inte fanns kompisar att festa med. Men så här i efterhand tror jag att anna lämnade det intresset kvar i dalarna.
- Jag har känt mig ointressant. Hela förhållandet har befunnit sig i en grå vardag. Det finns ingen McSteamy här.

Ja, jag tror att hur sexualiteten är i ett förhållande visar även hur det är på många andra plan i förhållandet. Är sexet inte steamy finns det en anledning, även om man kanske inte vet vad ännu.

Tänk om hon någon gång överraskade med sexiga kläder. På något sätt hettar till det. Kanske tar initiativ till något annorlunda. Jag tror ju inte hon heller var intresserad av trött oengagerat sovrumssex varje gång.

Men det kommer naturligtvis från båda hållen, jag har ju inte heller gjort det. På något sätt känns det enklare att göra något sexy för sin partner när man är tjej. Fast egentligen är det ju skitsnack. Därför frågar jag er läsare här, vad skulle ni vilja att er partner gjorde för er?


Jag funderar om det kan vara så att breaket inte hänt tidigare är för att man är rädd för det osäkra. Man är så van efter 8 år att man inte vet något annat. Om man bott tillsammans med samma människa sen man var 16 år, vem är man då när man inte är vi två längre? Så länge det är vi två lever man i en skyddad värld, lyckligt ovetande om hur det skulle vara ensam.

2/12 dag 17 Söndag - Dagens tankar

Jag och anna var inte sådär jättebra redan innan det här hände. Dels hela historien i höstas, men även när man inte tänker på den så var det inte jättebra. Vi har pratat några gånger om det under hösten, men framför allt så kändes det inte för mig som om det fanns någon åtrå från hennes sida. Ingen Mojo. Det kom jag och tänka på tidigare under helgen när jag hittade några kläder bakom sängen som ramlade ner när hon grävde i sin garderob i förra veckan. Sexigt nattlinne, sexig kort kjol och annat sådant.

Inget sånt har hon haft på sig på väldigt länge. Allt liksom bara känts som hon inte vart genuint intresserad av mig. Inga försök att klä upp sig lite fint, göra det mysigt osv. Från båda hållen naturligtvis. Trots att vi pratade om det och försökt göra nåt åt det så blev det inte bättre. Så att det vart ett break till slut hade nog kommit ganska snart ändå. Känns naturligtvis väldigt sorgligt. Sen att det kommer just exakt nu är ju för att man tänker över vad man vill med livet egentligen. Och nej, det känns inte som jag vill vara i en relation som saknar åtrå. Jag och anna är över som par.

Nu har det ju tyvärr kommit lite mer till den här relationen än bara oss två. Och jag kommer ju få ta mitt ansvar trots att jag är överkörd. Så mycket ansvar som man kan ta för ett nyfött barn på en annan ort. Det lär väl bli någon slags halv helgpappa, åka och hälsa på någon helg i månaden. På nåt sätt tänker jag redan nu hur fint det skulle kunna vara med längtan och bakandet i ugnen när det är planerat och önskat.

Först måste jag ju säga att jag tycker det är stor skillnad på individ och timing. Jag kommer ju aldrig att önska att individen inte fanns, men kan ju som så många andra önska att tidpunkten hade vart bättre. Men jag är faktiskt orolig för hur jag själv kommer att behandla mina barn i framtiden. Tänk om jag inte kan ge mitt förstfödde barn den kärlek han/hon förtjänar för att jag tycker att tidpunkten var så usel? Ni pappor som vart i såna situationer, kan man tycka om sina barn olika mycket pga hur jobbig timingen var när de kom? På sikt misstänker jag ju att det mer likadant, för när man har 2 planerade barn också så har man ju redan den här andra typen av familjeliv istället. Villa, volvo, vovve osv. Men tills dess, gör den besvärliga praktiska situationen att man tycker om barnet mindre? Jag hoppas inte det.

2/12 dag 17 Söndag - Anna kommer hem

Otrevlig, och öser ur sig kommentarer. Hur dålig jag alltid vart i sängen, saknar inte sex alls, det gör hon minst lika bra på egen hand. Massor av saker bara för att försöka få mig arg, när jag försöker prata vettigt och seriöst och faktiskt kommer nånstans. Naturligtvis lyckas hon till slut och jag smäller igen dörren och går och lägger mig. God natt!

1/12 dag 16 Lördag - Sover som en stock

Vaknar hemma hos en kompis ute i Tumba, klockan tre på eftermiddagen och solen har redan gått ner. Förstår inte, det var ju inte ens sent igår, bara ett typ. Har alltså sovit i 14 timmar! Kan ju vara för att jag tagit igen för den sömn jag inte fått under veckan...

Åker hem, gör mig ordning och tar bilen hem till en annan kompis på Lidingö, M. Vi käkar smaskig pizza och åker ut till Vallentuna på fest. Det är någon kompis till M:s inneboende som fyller 25 år. Vad köper man i present till någon som man aldrig träffat, dessutom när bolaget har stängt? Fräsiga snapsglas såklart!

Gud va dumt att fester nuförtiden inte har vettig musik, det är hela tiden någon kareoke-maskin och det låter ju skit och alla sitter och glor på TV. TVn ska avstängd på fester! Visa ointressant vizuliser till musiken på sin höjd!

Det var ju ett äventyr hur man skulle försöka ta sig hem från Vallentuna in till stan klockan 3-4 på morgonen, men jag vaknar i alla fall med huvudvärk och enorm seghet hemma hos M klockan 3 på eftermiddagen på söndagen.

När helgen är slut så känns det ändå som man gjort något. Ibland har helgen gått och man har inte kunnat räkna upp en enda kul sak man gjort, men den här helgen kan jag räkna upp massvis - positivt! Har man gjort en massa saker kan man tänka på de under arbetsveckan och det är så mycket viktigare än att få ta det lugnt och inte göra nånting. Göra saker, göra roliga saker! Det ska jag göra nästa helg också! Man får energi av att göra saker! Att ligga hemma och dåsa framför TVn ger inte någon energi!

30/11 dag 15 Fredag - Inget sex

Jag har inte haft sex på 2 veckor, det här må låta, men gud vad jag tänker på sex!

Inget festande, inget dalarna, tog en öl med en kompis och lämnade den vackra röda bilen inne i stan. En fredagkväll. Jag kan inte låta bli att känna mig lite orolig för hur pärlan ska ha det inatt.

Snacka om oproduktiv vecka på tänkarfronten. Inte haft tid till någonting förutom lite bråk. Inget tänkande alls.

Har jag råkat träffa in ett okänt samhällsproblem?

Jag tror det här är ett betydligt vanligare problem nu.
I dagens Metro kan man läsa att unga mår dåligt för att de inte hinner göra allt innan man är 30 och ens biologiska klocka börjar ticka.

Svårigheter att hinna med hemmet, välja rätt yrke, träffa vänner, inte räcka till på jobbet, inte klara kraven i arbetslivet och hinna göra karriär är de största stressfaktorerna.

En tredjedel känner stress över att inte hinna med allt man vill göra innan man skaffar familj.

Det står också att unga tjejer är mer stressade än män, och det är naturligtvis för att deras biologiska klocka går fortare. Jag menar, till och med Hugh Hefner kan ju få barn, men mammorna var inte ens födda när han gick i pension.

Om den här undersökningen från TCO stämmer så innebär detta att vi har ett nytt samhällsproblem där åsikterna hur man ska agera när man väl hamnar i situationen går isär så totalt, och kan rasera vilket förhållande som helst. Kommentarerna på den här bloggen visar ju att folk har väldigt olika åsikter om hur problemet bör hanteras - för åsikter har folk alltid.

Kolla bara vad det gör med våra liv - och det verkar knappast ovanligt. Har jag råkat naila ett okänt samhällsproblem?

30/11 dag 15 - Fredag Moodswings så det blixtrar

Jösses, snacka om moodswings. Det här är riktig sandlåde-nivå.

Hon ringer och är fly förbannad på mig för konstiga otäcka kommentarer hennes lillasyster fått på sin blogg från någon anonym en. Anna är helt övertygad om att det är Z som skrivit dom, och häver ur sig allt från att deras tomtar är brända för all framtid, även om vi skulle få ihop det igen, och att hon minsann ska åka hem till henne och hämta hennes dator så hon inte kan skriva några fler kommentarer. Och hon vill att jag säger till Z att inte göra så.

Jag ringer upp Z, tämligen övertygad att de knappast var hon som skrev det och det sa hon naturligtvis att det inte var, varpå hon skickar ett mess till anna om att de kanske skulle prata.

Då ringer anna upp mig och är arg som ett bi för att zandra skickade messet. jag säger att jag tror på Z när hon säger att det inte är hon, och tycker dom kan prata direkt om de har problem istället. Men det har anna alltid vägrat, förstår inte varför.

Senare får man ett mess på telefonen från anna "Du har rätt fast fel och rätt men fel och ja jag är skitskitzo idag!". Svarar: "Det där lät kompilcerat" och svaret blir "Mycket :) skrattar gråter är arg. skrattar :) flåt."

Och sen ringer hon och ber om ursäkt och är hur gullig som helst. Jag förstår ingenting förutom att jag ska hålla mig ifrån ett tag.

Dagen efter så säger hon att hon fortfarande tror det är Z, hon bara bad om ursäkt för att hon blandade in mig...

29/11 dag 14 Torsdag - Jag ska till stylist

Var hos en kund idag, och en söt kvinnlig stylist som jobbade där erbjöd sig att klippa mitt långhåriga huvud. Snabb tid fick jag också, 10 december redan medan alla andra kunder på detta fancy ställe får vänta till januari minst... :)

Det kan behövas, dels är jag väldigt långhårig, jag väntar alltid för länge med att gå till frisören. Och så kan en ordentlig omstyling vara bra för mitt nya liv.

Det är bara en sak jag inte kan släppa... Jag kan ju inte sånt här, jag vet inte hur man ska tolka saker. Är det en invit att säga
- Kan inte jag få fixa ditt hår? ... Jag bjuder såklart!

28/11 dag 13 - Onsdag.

Vaknar, bråkar, åker till jobbet, kommer hem och anna är borta. Hon har tydligen åkt till dalarna igen.

Den här gången bråkas det om hennes oro att jag ska knulla med andra.

Måndag, tisdag, onsdag

Går upp vid halv 8, åker till jobbet, jobbar till klockan 10, kommer hem 12, sover.
Nu har det vart så i flera dagar, jag hinner inte träffa anna eftersom hon redan sover när jag kommer hem.

25/11, dag 10 - Söndag

Var uppe till 3 i natt, sov ändå till 2 på eftermiddagen. skönt. Då ringer min mor, och trots att vi inte brukar ha så bra kontakt sådär så pratar vi hela 2 timmar. Det var nog första gången nånsin. Såå, då är klockan 4, solen har gått ner och det är dags för mig att gå upp. Dammsuger.

Hämtar anna inne vid centralen. Vi pratar en massa hela kvällen, och kommer typ fram till att vi inte ska göra det här ugly. Måste kunna vara vänner även efter breaket.

24/11, dag 9 - Lördag

Det var ju meningen att jag skulle åka till dalarna för att träffa Z igen, prata en massa och bli klok. Nu blir det inte så. Z jobbar hela helgen (24-timmars-skift, jösses)

Åker ut och käkar kebab med ett par kompisar. Inte ett ord om mina problem. Det är bara en av dom som känner till problemen, känns inte som jag vill dra upp det.

Kommer hem och städar och försöker fixa min trasiga dator ändå till mitt i natten. Eftersom vi återigen inte har kvar koden till soprummet så blir det till att köra in det till jobbet.

24/11, dag 9 - Lördag morgon

Chefen har blivit nybliven pappa, ett fullständigt frisk liten krabat har han fått och hela familjen mår (efter omständigheterna) bra. Puh!

Men det här innebär att han går ut på pappaledighet tidigare än planerat. My god, vill inte tänka på nästa arbetsvecka...

Jag får dessutom veta att det gått bra med annas lillasysters bäbis på sjukhuset i dalarna, han lever, mår bra och fick tydligen åka hem efter någon dag.

23/11, dag 8 Fredag - Panik till BB

I slutet av dagen får chefen det bråttom iväg - hans (planerade) barn är beräknat att kläckas ur ugnen om 2 veckor, men något är fel och han släpper allt på kontoret och drar iväg. De misstänker havandeskapsförgiftning.

23/11, dag 8 Fredag - dagens tankar

Det handlar inte om att jag gjort slut för att hon är gravid. Det är så mycket djupare och mer komplicerat än så. Det är hur beslutet togs. Vart vi vill komma i våra liv.

Att jag inte vill ha barn nu är inte för att jag inte tycker om barn eller aldrig vill ha barn eller för att det skulle vara fel mamma. Jag vill ge mitt barn bra möjligheter till ett bra liv. Då ska man vara två föräldrar, bo på en bra plats, ha två jobb så man har råd och en positiv inställning till det.

Visst man kan göra en jäkla massa saker även efter man fått barn, det är inte så att livet slutar. Däremot slutar en typ av liv medan man får ett annat. Lets face it: Livet är inte detsamma efteråt. Man är mer bunden till platsen. När barnen växer sitter man fast där man hamnade. De får sina kompisar, de får sin trygga tillvaro. Man bör inte flytta runt med barnen. Alltså, flytta in om samma stad/område gör inte så mycket, men att byta umgängeskrets är jättejobbigt. Jag har gjort det själv, fast jag var typ nästan vuxen då och det var ändå jättejobbigt. Har några kompisar som flyttat när dom var små också, och det var än värre. Man blir retad för dialekter, och kommer in ny i grupper där dom andra känt varandra länge, ända sen dagis ofta.

Det är så det ser ut i en småstad. Det är där vårt barn hamnar nu. I en småstad vi själva sa för 5 år sedan att detta vill vi bespara våra framtida barn. Jag vill inte vara låst på en plats jag kämpat så länge för att komma ifrån.

Dessutom så hade ju jag planerat att mina barn skulle få ha syskon dom kan leka med. Det känns ju knappast som man vill tänka på fler nu, än konstigare blir det ju att skaffa barn med någon man inte är tillsammans med. Nog för att det hänt förr, det är ju ändå 2000-talets famlijekonstruktioner nu, men det var väl kanske inte riktigt så jag hade tänkt mig det hela.

Dag 7 Torsdag

Jag börjar fundera, vart fan ska det här leda någonstans egentligen. Någon abort lär ju inte hända i alla fall, den helg vi skulle ha på oss att tänka ägnade hon till att läsa gravidtidningar, titta på bilder, få hela pyrets utveckling förklarat för sig från sina syskon som precis vart med om det och läsa när hjärna och blodomlopp börjar sätta igång. Eller hur allting bara ordnar sig bara man struntar i att fundera på det.

Att blogga ger väl visserligen på pränt hur man tänker och tycker egentligen, och många kommentarer är ju såna som man tänker till på. Andra är ju bara så genomskinligt att de skummat igenom rubriken på senaste inlägget och fått sin åsikt från någonannanstans. Det roligaste var ju ändå de första kommentarerna man fick på första inlägget, snacka om att uttala sig innan man hört historien.

Jag hoppas kunna få er att förstå att världen inte är svartvit alla gånger. Inte i en sån här grej heller. Det finns alltid två sidor av myntet, och det är aldrig ens fel att två träter. Tänk på det nästa gång ni bråkar, eller hör kompisen berätta om sitt bråk.

Nej det skulle väl vara den där kuratorn vi skulle gå till gemensamt, som blev avbokad när anna ringde mödravårdscentralen och sa att hon bestämt sig för att behålla barnet. Vet inte ens när det var, jag fick inte veta det förren någon dag senare. Kan ha vart i fredags, kan ha vart i måndags. Enda som finns inbokad nu är någon föräldrakurs med mödravårscentralen.... Känns inte som det var det jag behövde.

Lite mindre om mig och lite mer om er

Men, nu har vi pratat om mig i en vecka, nu ska vi se vilka ni är. Precis som jag räknade med säger de flesta att jag ska stanna kvar och helhjärtat dra ett barn till denna värld. Att jag ska ta mitt ansvar osv.

Något som jag kanske något naivt inte räknade med var att gruppen besökare skulle vara så homogen - bland de som kommenterar är 90% kvinnor varav de allra flesta läste annas blogg först, men bland läsarna totalt är det ca 70 procent kvinnor lika många som läste annas blogg först. Det är kanske den gruppen som lägger tid på att läsa känslotjafs på nätet.

Det verkar vara väldigt enkelt att säga åt någon annan vad den ska göra, och många verkar ha ganska lite förståelse för hur man själv skulle reagera när paniken i det oplanerade knackar på dörren. Det rätta kanske inte är lika svart-vitt när man sitter där själv.

I övrigt kan vi se att jag har 1200 besök sen jag startade bloggen, varav 289 unika läsare.
I genomsnitt läser varje besökare sidan i 4 minuter och 23 sekunder, ganska högt vilket innebär att många av de som är in faktiskt läser texten.
45% kommer hit genom att ha klickat på en länk, mestadels från annas lillasyster E:s blogg.
45% kan adressen (bokmärkt sidan)
13% kommer från sökmotorer. I princip alla som sökt fram sidan är såna som läst annas blogg. Sökorden domineras av "skitstövel blogg", "ofrivillig skitstövel" eller "skitstövel anna gravid". Men det är även en som kommit in genom att söka på "ipren man" men han var inte intresserad av innehållet :)

Ca 10% av besöken per dag är såna som inte läst bloggen tidigare dagar.
83% kör windows och 16% Mac.
I genomsnitt vistas man på 2,28 sidor per besök, men det är fler sidor för kvinnor än för män. Ytterligare något som visar på att männen läser inläggen, kommenterar inte och läser inte kommentarer.
De som läst förut läser i genomsnitt 3:52 minuter, medan nya besökare läser 6 minuter blankt.

Något annat som är intressant är att de som inte läst annas blogg först tar i genomsnitt tre gånger så lång tid på sig att läsa som de andra. Vet inte riktigt vad man kan dra för slutsatser av det.

Något märkligt var iaf en läsare som har en egen blogg där hon skrev ett inlägg om vad man absolut inte säger när man bråkar. De nya besökare som kom in från hennes blogg läste i genomsnitt 20 minuter, trots att de inte länkades till framsidan utan direkt till det korta inlägget om bråket. Som om de verkligen var intresserade av vad som ledde fram till bråket.

Hälften av läsarna klickar inte på någon länk alls, läser bara inläggen nerefrån och upp.

Tyvärr kan jag inte se individuell statistik per inlägg då alla visas samtidigt. Jag vill få till det så man bara ser rubrikerna och man kommer direkt till sidan med inlägget och kommentarerna, men jag vet inte hur man gör. Nån som använder blogspot själv som kanske vet?

Och till sist kanske ni undrar hur jag har sån här statistik - det är inte alls speciellt svårt att få, men aftonbladet verkar inte tillåta egen kod och det var en stor anledning till att jag inte la mig där.

Dag 7 Torsdag - en vecka har gått

Det har nu gått en vecka efter vi fick ett plus på stickan. en vecka som vänt totalt uppåner på ett annars långtråkigt liv där vardagarna kommer och går och man väldigt sällan egentligen stannar upp och känner efter. Jag tycker annas liknelse var väldigt bra - Vi sitter i samma båt men vi ror åt olika håll. Jag tror det är väldigt vanligt - två människor sitter i samma båt, man ror lite långsamt åt något håll man egentligen inte vet vart det bär. Det är nog nyttigt att ibland ställa sig upp i ekan, riskera att man plumsar i vattnet, och titta vart man är, vart man är på väg och vart man vill.

En vecka. 4 dagar sen jag breakade. Man börjar inse lite grann att den rationella tanke man trodde att man hade inte alls var rationell, utan bara, precis som annas, baseras på känslor.

Statistik

Sitter och skriver onsdagens inlägg och blir lite intresserad av statistik.

Egentligen är det nog fler än vad man tror jag gjort aborter efter olyckor i vår ålder.
Enligt socialstyrelsen genomfördes 2006 ca 15000 aborter i Sverige på kvinnor mellan 20-29 år.
I den åldersgruppen fick 1999 17000 pappor barn, eller 22000 mammor. Varannan pappa slutar i abort, var tredje kvinna slutar i abort. (dessutom lär detta ha förändrats sedan 1999)
Medelålder för förstfött barn har stigit stadigt, från 25 år 1980 till 28 för kvinnor och 31 för män 2006. 1999 var den 28 för män. En siffra som legat stabilt är dock att mannen alltid varit 2-3 år äldre än kvinnan.

Källor: SCB
Socialstyrelsen

Med andra ord verkar jag vara långt ifrån ensam om att inte vara redo vid 25 års ålder. Så alla femtielva kommentarer om "Väx upp" kan ju inse att det är så här samhället ser ut.

Flera av er statistiken handlar om sitter säkert och läser den här bloggen. Men siffror är en sak, upplevelser en annan. Tror jag fått 3-4 upplevelseberättelser hittills. En del säger att man alltid ångrar sig, andra ångrar sig inte alls. Det verkar mest ha med den inställning till abort som man har själv. En inställnings som ställs på sin spets när man väl tittar på sitt eget plus.

Torsdag - Värdelöst skräp

Jag vaknar av att en väckarklocka som ringt i 40 minuter. Det vart lite sent igår. Rutorna skallrar av flygplanen, det är kallt. Riktigt kallt. Och ensamt. Går och tar en varm dusch trots att klockan är dags att åka till jobbet.

Ska jag vara singel måste jag köpa ett varmare täcke. Är det så att singlar har andra täcken än par som sover tillsammans?

Tunnelbanan krånglar återigen och du sitter jag på en buss som åker fram och tillbaka som om den inte visste vart den skulle. Så är det med stockholms bussar, de åker fram och tillbaka för att passera så många hus som möjligt att de glömt bort att de ska frakta människorna någonstans.

Sånt här rör sig i mitt huvud. Värdelöst skräp. Jag är trött på att bråka, trött på problem.

Dagen fortlöper utan att jag egentligen får något vettigt gjort på jobbet, trots att jag har massvis att göra och massa folk som ringer och ligger på. Det är den femte hårddisken bara idag som är sönder och alla bilder, dokument, mail, åratals jobb för den stackars människan kanske borta, men han brände ju kanske en CD förra månaden. Det tredje kontoret idag som står stilla för deras internet inte fungerar. Och nästa kunds dokumentserver är fortfarande inte klar fast den gamla plockas bort nästa vecka. Och den andra kunden som är förbannad för garantin inte täcker att brödsmulor satt sig på tvären i låsmekanismen till locket på hans bärbara dator. Och så den vanliga bunten favoriter som varje dag ringer och frågar vart startknappen på datorn sitter.

När jag kommer hem hittar jag ett brev från adressändring på golvet. Adresserat till Anna. Jag behöver inte ens öppna det för att veta vad som står däri.

Nu ska jag skriva in räkningar.

Onsdag kväll - Det är tomt.

Jag berättade för min kollega LF ikväll. Hela biten, även den med graviditeten. Det var lika bra, han skulle ändå komma hem och få höra det av flickvännen som är kompis med anna, och dom pratade tidigare idag.

Första gången jag kunde säga den oerhört korta 1-minutsversionen till någon utan att börja grina igen. Jag och han har väl inte världens bästa kommunikation och brukar inte prata om privata saker, och det skulle bli väldigt... ockward. Men på väg därifrån så kommer det igen. Faa-an. Gå längs vägkanten och grina! Men jag kan inte rå för det, det bara kommer.

Nu när jag kommer hem så kommer det vara tomt. väldigt tomt. Anna har åkt till Dalarna. Jag ska väl städa, dammsuga eller något annat vettigt. Eller sitta och skriva blogg. Blogg blev det. Fram till 2 på natten.

Jag pratade även med en annan kompis, som jag skrev om för några dagar sen. Hon hade inga som helst svårigheter att se min sida av historien. Hon berättade även en hel del egna erfarenheter, även med hennes kompisar. Hon ångrade sig inte i alla fall. Självklart funderar man på hur det hade kunnat vara om man tagit ett annat beslut i livet, fast det funderar man ju även på i andra stora beslut.

Anna ringer på kvällen, hon tror att det är jag som skrivit hotkommentarerna på hennes blogg, hon vill att jag slutar med min, hon skriker och fräser och det slutar med att hon slänger på luren.

Onsdag - Bråk.

Morgonen börjar med "peanut tackar för frukosten. Idag får han eget blodsystem."

Bråk, bråk, och under bråket mailar hon till vår bankman om nånting runt lägenheten. Om att jag ska köpa ut henne, bla-bla. Vi äger 50% av lägenheten, och 50% av lånen. Det lilla det är frågan om är några tusenlappar i ökat värde i lägenheten, vi har gjort en del renoveringar. Men efter kompisarna sålde ett hus ute på värmdö har man förstått att även om värdet går upp med hela 40 000 (10%) vilket är best case scenario, så ska ju mäklaren ha sitt vid försäljningen också. Är det då någon idé att lägga pengar på en värdering av lägenheten då? Nej. Och mer tänker inte jag lägga energi på en så värdelös diskussion, som fortfarande, bara 2 dagar efter breaket säkert bottnar i något helt annat. Möbler och elektronik är värt mer detta. För att inte tala om bilen.

Nu har jag nästan kommit i kapp i min skrivning här, sitter onsdag morgon, en timme försen till jobbet och skriver på datorn i tunnelbanan. Gick på fel tåg dessutom. Jag har tankarna någon annanstans. Jag undrar vart egentligen, för om man sitter och stirrar ut genom fönstret så är det bara tomt i huvudet. Någonting maler runt, men ingenting kan tolkas.

Det här tar mycket mer tid att skriva än vad jag trodde det skulle ta. Jag sitter på väg till jobbet, på väg hem från jobbet och 4-5 timmar varje kväll de senaste 3 dagarna.

(PS från nutiden, det kan bli lite ryckigt med nya inlägg - jobbar all min vakna tid just nu. Klockan är 22 nu, dags att gå hem från jobbet, sova, gå upp och gå till jobbet igen. Egentligen kunde jag lika gärna sova kvar här...)

Tisdag - Hon har döpt den!!!

Anna har fått nog av brutal ärlighet. Hon vill inte höra när jag säger att jag hoppas på ett missfall.

Hon börjar med med något jag stör mig alldeles fruktansvärt på. Hon pratar inte om ett barn längre, hon har döpt den.
"Peanut är hungrig. Peanut vill sova." Den ska dessutom sova mitt under Desperate housewives! :)

Hon börjar prata massa praktiska saker. Vilka saker som är hennes, Plocka upp flyttlådorna från källaren. Häng inte upp lampor, dom behöver jag när jag flyttat. Pengar hit, prylar dit. Herregud, vi ska bo ihop i två månader till! Det har gått 2 dagar. Mycket kan hända. Framför allt kanske man hunnit tänka igenom saker då, och fattar logiska beslut istället för snabba känslomässiga saker man bara häver ur sig.

Hon drar upp rättigheter, skyldigheter, och hur vidrigt dålig människa jag är. Ja, jag känner mig som en skitstövel. Det är ju ingen underdrift. Jag kan ju se det hela från hennes sida av myntet också, och då är jag knappast stolt över mig själv.

Tisdag - in på sjukhus

Annas lillasyster E, vars baby på ett halvår har intuberats på länets storsjukhus, smittad med RS-virus, tydligen något farligt. Läkarna har som tur var i alla fall stort hopp, han är så pass gammal att de tror han kommer att överleva. Det får vi ju hoppas i alla fall.

Måndag - Jag ska göra något av mitt liv

Idag är jag faktiskt lite positiv på väg till jobbet. Jag har också bestämt mig. Kommer man till den tidpunkt i livet då man tvingas ta beslut man inte vill göra så är det till att tänka vad man vill med sitt liv egentligen. Jag ska få bort den här tråkiga stressiga vardagslunken.

Jag ska rycka mig i kragen och göra något roligt. Än så länge är det just det som är meningen med livet. Festa med kompisar, uppleva saker.

Jag och anna träffades när hon gick i 9an, jag gick första året i gymnasiet. Nu jag 25, och jag har aldrig i hela mitt liv raggat. Jag har ingen som helst aning om jag är något att ha på köttmarknaden. Aldrig någonsin fått bekräftelse från någon annan än just anna. (förutom fyllot på en fest för 5 år sedan, som satte på en kompis när jag sa att jag redan hade flickvän och planerade att fortsätta ha det :)

Ni kanske tycker det låter konstigt, men det är varje helg fullt med folk som är ute på krogarna med det egentliga syftet att få bekräftelse. Det finns säkert bättre sätt att få det, vad vet jag. Sånt här vill jag ta reda på och uppleva - livserfarenhet. Tänk om min framtida tonåring kommer med kärleksproblem, jag har ju ingen aning. Förutom just biten med oönskad graviditet då förståss...

På söndag ska jag shoppa kläder, och helgen efter ska jag ut med ett par kompisar och göra stan osäker. Shit, scary. Undrar hur stockholms krogar är, har hört man blir utslängd efter någon öl bara. Låter trist.

Sen ska jag rycka mig i kragen och städa upp här hemma. Inga mer påsar som står överallt, det ska dammsugas, och köksrenoveringen som pågått i snart ett år ska bli klar, bara kryddhyllan kvar ju. Och elsladden till diskmaskinen.

Inte mer lallande på jobbet, ska göra klart det jag åtagit mig innan jag tar på mig något nytt. Inte ens svara i telefon och undvika butiken - jag ska bli klar.

Måndag - Allt är ju inte dåligt

Det kan ju finnas bra saker med ett barn också. Jag kommer få ha kontakt med den (tills nu) underbara person som vart mitt liv i åtta år. Bortsett från denna historia ser jag oss som två väldigt bra människor, och jag kan inte tänka mig en bättre mamma till mina barn.

Just nu känner jag hur underbar det hade vart att få vara med under hela utvecklingen, ligga och klappa på magen tills den blir stor och allt sånt.

Jag vill jättegärna ha det, jag vill jättegärna vara en del av det. Men inte nu!

Måndag - När och hur pollineringen ägde rum

Friendly mellan oss idag.

Idag har vi räknat ut när och hur pollineringen ägde rum. Vi har en p-dator (Persona) som analyserar hormontester för att räkna ut när det är säkert att ha sex. 94% säkerhet. 5% mindre än p-piller, men man slipper hormoner. När det är röda dagar (=ägglossning och dagarna före) så har vi kondom när andan faller på.

Måndag 29 oktober, dag 13 i cykeln, Personan lyser rött och har gjort det i tre av 6 dagar. Vi har vart på minnesmiddag för P, en kompis som dog för ganska exakt ett år sedan, 35 år gammal med två barn, runt 9 och 2 år gamla. Det var en trevlig och fin minnesmiddag med hans släkt och vänner och vi hade druckit en hel del.

Det var faktiskt bra sex kommer anna ihåg. Jag har lite svagare minnen av den kvällen ännu, men de kommer nog. :)

Det betyder ändå mycket på något sätt - Det var bra sex. Det händer typ en gång i månaden på sin höjd sedan i höstas.

Tyvärr fungerade ju inte kondomen som tänkt. Inte fumligt, inte fel, inga vassa naglar. Men kondom är ju egentligen inte speciellt säkert, jag har hört att den inte ens är 90% men det där verkar det finnas hundra olika uppgifter om. ingenting är ju 100.

Sen är det ju lite ironiskt eller vad man ska kalla det - vilket minne av P...

Vill bara förtydliga...

Vill bara förtydliga att det jag skriver här på bloggen är vad jag kände då, vid den tidpunkten som det skrivs om. Dagen efter kan jag känna något helt annat.  Det är känslor som inte är censurerade och en del gånger inte alls är vettiga på något sätt alls.

Bloggen är inte ett sätt för mig att få ut fasta åsikter. Den uttrycker mina känslor för tillfället, som jag upplever dom. Ett sätt att för framtiden spara hur jag tänkte just då.

Sista exemplet är tex ett argt utbrott jag fått. Naturligtvis säger jag, som alla andra, jävligt korkade saker när man bråkar som man sen när man tänker efter inte riktigt menar.

Som sagt, syftet med den här bloggen är inte att få sympatier eller starta krig. Syftet är att skriva ner vad man har för känslor för stunden. Ibland är de arga, ibland lessna, ibland tomma känslor. Men alltid riktiga känslor, ingenting är påhittat.

Söndag - Det första praktiska

Det första hon säger är hur mycket pengar hon ska ha av mig för lägenheten. Det absolut första hon säger. Praktiska detaljer är knappast något man tänkt på ännu. Och jag tycker inte man ska tänka på sånt än heller. Jag skyller det på att hon egentligen inte menar det, det är hormoner osv som gör att man inte kan tänka klart. Man behöver tid att tänka.

Anna vill bo kvar tills hennes utbildning är slut i februari, sen flyttar hon till dalarna och låter sos betala lägenhet.

Great, skaffa barn, gå på sos, snylta på skattebetalarna, låt någon annan bestämma hur mycket mat du ska köpa per månad. Mycket moget. Men dalarna är bra mycket bättre än en skabbig stockholmsförort för mitt barn. Inte är det speciellt långt heller, bara man har bil.

Söndag - Hemresan

Det är dags att åka hem till storstan och vardagen igen. På väg till anna svänger jag av vägen som jag inte kan se för alla tårar, kör upp en bit på en skogsväg och stannar. Jag fäller ner sätet och drar jackan över huvudet, och gråter. För mig brukar tårarna sitta långt inne, men nu öser dom ner som aldrig förr. När jag tittar ut genom rutan igen har dagsljuset övergått i kolsvart mörker. Det är minusgrader i bilen.

Hon har bestämt sig. Hon har bestämt sig så pass hårt att hon spenderat helgen vi skulle använda till att tänka tittat i barnböcker hur barnet ser ut när det är 4-5 veckor gammalt. Tittat på bilder! Hur mycket hon än skulle ångra sig efter den värsta hormonveckan så finns det nu ingen återvändo. Har en gravid kvinna kollat på bilder hur ens foster ser ut så är det kört. Nu är det antingen så att jag blir pappa, eller så blir det missfall.

Jag känner mig arg, övergiven och sviken. Hon skrev redan i fredags på sin blogg, innan vi pratat om det alls, "Jag gör detta med eller utan honom". Det är inte jag och min älskling längre, det är något annat som är viktigare. Jag känner mig liten, överkörd och ointressant. Det enda som är intressant är om jag tänker ta mitt ansvar och vara tillsammans med mamman till mitt barn jag inte ville ha. Och det enda argumentet jag hört är att man alltid ångrar en abort.

Jag vill inte vara tillsammans med med någon som så totalt kör över mig. Som värderar vårt förhållande, det vi haft tillsammans i åtta år, som att det inte vore viktigt. Det enda vi som finns kvar är ett krav på att jag ska ta mitt jävla ansvar, med en underliggande betoning på krav, som om det var förutsatt att jag ska skita i det.

Ska jag vara tillsammans med någon är det av kärlek, inte av ett krav. Jag säger inte att jag inte älskar henne, det gör jag, kommer nog alltid att göra, men den som hon förvandlades till över en natt tycker jag inte om.

Men, den stora grejjen är vår bild av en framtid. Hennes är familjeliv, vilket min absolut inte är, och har inte förändrats sen det som hände i höstas. Det är dags att ta det riktiga korrekta beslutet vi borde ha tagit i höstas. Jag är fast besluten att lära mig av mina misstag, och ett misstag var att satsa på ett förhållande där vi ville åt helt olika håll. Ett beslut som tas med huvudet, inte av känslor. Fruktansvärt svårt beslut.

Var återigen tvungen att stanna vid vägen, tårarna rann, och anna säger något jag mycket väl förstår: "Du förstår väl att jag inte kan trösta dig om detta". Ja, det förstår jag. Hon som varit mitt stöd i allt i åtta år kan inte längre trösta mig, hålla om mig, jag är ensam, rädd och har ingenstans att ta vägen med min sorg.

Nutid: Jag fått snuskigt mycket att göra på jobbet...

Jag hade inte lite att göra nyss, och jag får inte mycket gjort, men jag fick precis nyss mail av chefen.

Han blir borta i minst 2 veckor då han och frugan är på väg att få barn och hon precis hamnat på sjukhus. (Ja deras barn var planerat :) De är väl 29 och 35, har båda fast jobb och hus. Saknas bara en vovve.)

Allt såg visst inte så bra ut, och det är ca 2 veckor kvar till planerad förlossning. Hoppas för guds skull allt går bra med dom!

Detta innebär arbetsdagar från att jag går upp till jag lägger mig. Jag som redan är så ineffektiv. Jag ska vara klockan 22 i dalarna i morgon - damit, den här dagen kommer inte bli rolig. Jag måste packa också, har jag inte heller gjort. Och klockan är redan 1 på natten... shit. Och jag måste ha kvällsmat också!

Söndag - Ipren-dagen.

Vaknar redan vid 10, vi delar på en Ipren 500. Gör underverk. :)

Jag och Z pratar massor. Hon är jätteskön att prata med, hon kan verkligen säga ifrån när jag tänker fel och kan ändå sätta sig in och förstå hur jag tänker, och dessutom helt osjälvisk. Däremot är hon inge vidare på att bara trösta. Hennes kille är liksom lite orolig för att hon ska göra något dumt med mig, vilket knappast är fallet. Anna funderade väl lite i början, speciellt när de inte kom så bra överens, men kom väl på att man måste kunna ha kompisar av motsatt kön utan att för den skull ha sex.

Z och jag har vart kompisar sen lågstadiet, helt vanliga bästa kompisar. Har alltid pratat massvis, har sovit tillsammans, festar, shoppar och provar kläder tillsammans, inget konstigt med det. Jag älskar två människor i denna världen, det är Anna och det är Z. Hon är min familj, och jag älskar henne som om det vore min familj.

Det är otroligt skönt att ha en sån kompis. Killkompisar kan man inte prata känslor med, inte gråta på och hjälper en inte att förstå hur kvinnor fungerar. :)

Lördag - vilodagen

Dagen börjar med att vi åker på hockeyträning med L, min kompis 7-årige son. Han är grymt duktig på att åka skridskor, han skulle slå mig vilken gång som helst. :) På eftermiddagen utmanar L mig på TV-spel, och tror ni inte han slår mig på Need For Speed också. :) Eller nja, det var faktiskt ganska jämt. Ge mig en till dag med det spelet så... ;)

På kvällen vill jag helst bara glömma bort allt, så jag och Z super ner oss ordentligt och går ut. Kan meddela att det bara fungerar för kvällen. Men det är ju lite roligt när festkompisarna kommer och säger på brett dalmål "tjänare, hur äär lääget?" och man svarar "för jävligt, det är därför jag ska supa skalle ikväll!" - aha, ok, dåså, inga fler frågor, ge honom dunken. haha. :) Det är bra festkompisar det. :)

Nutid: Anna ringde mig nyss, hon tycker inte om bloggen.

Anna ringde mig nyss. Hon är arg på mig för den här bloggen. Den har för mycket detaljer. Hon lämnar inte ut mig på det här viset.

Nej du har bara sin blogg med tusentals läsare om dagen där alla kommentarer säger "Han är en skitstövel." efter allt du har skrivit.

Blev det för mycket när du själv insåg att även detta mynt har två sidor?

Jag pratade med en kompis idag, en något avlägsen kompis, vi har aldrig pratat känslor förut. Festat några gånger, men aldrig pratat. Det gjorde vi nu. I 1 timme och 20 minuter. Och jag som glömde handsfreen på jobbet, nu har jag ont i huvudet. Men, det intressanta är att det var inte svårt för henne att förstå hur jag tänkte alls. Och efter detta med Annas utbrott börjar jag bli lite orolig att jag beskriver mina känslor för hårt. Det är folk vi känner som läser det här. Dessutom är jag naturligtvis också uppriven och sårad. Hon har gjort något som jag inte trodde om henne. Man kanske skriver saker man inte riktigt menar egentligen. Jag vill inte att våra gemensamma kompisar ska se henne som annas bloggkompisar ser mig, som en skitstövel. Jag älskar henne, och kommer nog alltid att göra.

Jag har skrivit klart inläggen till och med måndag. Lösa textmassor för tisdag. Jag kan ju säga att söndan var en riktigt hård och tung dag, och måndagen är väldigt personlig. Anna tycker den här bloggen inte är tillräckligt anonym, och vill att jag startar upp den på någon annan adress. Jag tror inte det gör någon skillnad, trots att ni läsare inte vet några namn utan bara en lång historia är det förvånansvärt enkelt att hitta den andra bloggen. Och så kommer det nog vara även om den startas om.

Men, och det säger fler kompisar också, det går för fort. Vi måste lugna ner oss nu, stanna upp och tänka efter. Jag hinner inte ens skriva ner allt som händer de två senaste dagarna, hur ska jag hinna tänka på framtiden?

Nu när jag sitter och skriver allt det här hoppas jag verkligen att mycket av detta är graviditetshormoner. Jag tror inte hon är sån här på riktigt. Jag tror inte jag är sån här på riktigt. Panik, ångest, och starka hormoner.

Hon raderade alla inlägg på sin blogg, men jag hann spara RSS-prenumerationen innan innehållet försvann därifrån. Hur hon tänkte är ju också intressant om några år, och det ska också sparas.

Jag skrev denna kommentar på hennes blogg, men den får ligga här istället:

Jag skriver absolut inte för att få dig att må dåligt. Jag skriver av två anledningar, och det är för att jag ska kunna läsa om några år och kunna förstå hur jag tänkte. Och, för att varenda gång jag ska förklara detta för ytterligare en kompis du har pratat med så börjar jag gråta. Jag orkar inte. Dom får läsa mina tankar här istället.

Sen är det naturligtvis inte kul att du får såna där läskiga kommentarer. Men av 3000 läsare så är det självklart någon som inte förstår att detta inte är tv, att det är verkligare än en fabricerad dokusåpa. Att detta är på riktigt. Tre liv vars öden bestäms just nu, och det går alldeles för snabbt. Det är säkert någon av dessa 3000 läsare som gjort andra hemska saker också, statistiskt sett är flera av dom våldtäktsmän, de har misshandlat hemlösa och mobbat folk ner i skorna.

När man når en stor publik kommer alltid forumtroll, tydligen oavsett ämne, vars enda mål här i livet verkar vara att förstöra ställen på internet där folk pratar med varandra. Här håller jag med de andra helt och hållet, såna kommentarer ska ignoreras, och enligt mig än mindre publiceras.

Fredag - Nu kommer de riktiga problemen

Går upp, kysser adjö, går till jobbet, kopplar bort, övertid, kommer hem, vi käkar, tar bilen till dalarna. Anna hoppar av vid sina föräldrar, jag åker vidare till min kompis Z som redan sover, klockan är halv ett. Hon har redan bäddat på golvet på sin 7årige sons rum, han får sova i hennes säng den här natten. Varmt och gosigt täcke, hon är så snäll. Fast det var en leksaksbil under madrassen. :)

Jag och Anna pratade inte så mycket i bilen uppåt landet, vi tänkte mest. Fast det var ganska tomt i huvudena. Men hon säger att hon bestämt sig - hon ska behålla barnet. Hon menar att man alltid ångrar en abort, men aldrig ett barn. Jag och andra sidan menar att man naturligtvis aldrig ångrar en individ, men väldigt många ångrar tidpunkten för att skaffa barn. Jag vill hellre ta ett tåg vars avgångstid passar bättre. Det kommer liksom fler tåg.

Här blev det tvärstopp. Det känns inte som jag får vara delaktig i beslutet alls. Hon lyssnar inte ens på mig. Vi är inte alls två om det, hon bestämmer alldeles på egen hand över vårt liv. Mitt liv.

Det vi däremot var två om var var att ta fel beslut och satsa på ett förhållande som var dömt att misslyckas eftersom vi ville åt två helt olika håll. Vi tog ett beslut baserat på känslor istället för logik. Vi var två om att ha sex efter det beslutet. Men, vi är tydligen inte två när vi ska bestämma vad vi ska göra med det oväntade resultatet. Men när det gäller ta ansvar efter beslutet som hon gjort på egen hand, ja så är vi två om det igen.

Det är precis här det börjar gå illa. Hon bestämmer sig på egen hand för att sätta ett barn till världen som bara en av oss vill ha. Vi har inte förutsättningar för att kunna göra det bra. Jag är sån till personligheten att jag vill inte göra något halvdant, ska jag göra nåt ska det vara bra. Men vi har inte tillräckligt med pengar, hon har om några månader fått sin högskoleexamen till ett yrke med stor arbetslöshet, har inte skrivit någon arbetsansökan, hon får inget jobb före barnet och får därmed mindre pengar än CSN, som dessutom börja kräva återbetalning. Vi har en bra bit över en halv miljon kronor i lån för bostadsrätt, bil och två CSN. Vi bor i en skabbig förort till stockholm i en etta på 40 kvadratmeter. Cyklarna utanför blir stulna trots 2 feta lås och bildörren blir uppbruten utan att de lyckas inte ens kommer iväg med den 10 år gamla bilen (vi köpte ny bil efter dess, därav nytt lån). Det här är ingen bra plats för ett barn.

Absolut inget ont om utlänningar, jag trivs trots allt ganska bra att bo här, trevliga grannar fastän man inte kan uttala namnet på dörren, lägenheten är mysig och kan kanske ge något mer när vi säljer den efter renoveringarna än vad vi köpte den för. Men jag vill inte att min tvååring kommer hem från dagis och bryter på en blandning av något språk och Stockholmska "Tjeeenare morsan, hur ee leeeget?"

Det känns inte som den levnadssituation vi har nu kan erbjuda det mitt barn behöver.

Jag ser fullt av praktiska problem, hon låter känslorna styra. Känslor styrda av hormoner, jag hoppas ju att hon faktiskt kan se de praktiska problemen också.

I höstas - Ultimatum

Anna har ganska länge velat skaffa barn. Men inte jag. Det gick så långt att i höstas så fick jag ett ultimatum: Lova att vi börjar försöka innan jag fyller 30, även om du inte känner dig redo. Annars så är det lika bra att slut här, så jag får tid att hitta någon ny som vill ha barn med mig. Hon är typ livrädd för att hennes tid ska vara gången innan hon får några barn.

Jag tyckte det är helknäppt, hur fan ska jag veta hur jag känner om 5 år? Men det fanns ju bara en sak att säga, jag älskar ju henne. Risken/chansen att jag blivit redo tills dess är ju dessutom ganska stor. Hon blev ju naturligtvis glad, men såg det ändå som en kompromiss, annars skulle vi skaffa vilken dag som helst.

Jag däremot känner mig inte alls redo för barn. Jag känner att jag är en ung människa som har massvis kvar att uppleva och uträtta innan jag skaffar villa, volvo och vovve. (Nu är jag tyvärr pälsallegiker, annars skulle jag helst velat haft en söt liten katt.) Jag känner mig inte alls redo, av flera skäl.

Det fel som vi egentligen har gjort var i höstas. Vi beslutade oss för att försöka göra nåt vettigt av förhållandet, trots att vi vill åt helt olika håll med livet. Hon vill ha en livssituation med barn, men inser det opraktiska med att ha det innan man skaffat arbete och ett bra ställe att bo på. Jag vill göra något roligt med livet, uppleva saker, ha kul. Kunna bara ta en veckas semester och åka på en sista minuten-resa till någon varm strand någonstans. Kunna lägga massa pengar på upplevelser och fräsiga prylar. Än så länge är meningen med livet att ha kul, inte att skaffa barn. Jag ser mig verkligen inte som en småbarnspappa.

Vi ville åt helt olika håll. Trots det, och trots att man vet att pollinering är en ständig risk och vi har helt olika uppfattning om vad vi ville då, beslutade vi gemensamt att satsa på vårt förhållande. Vi älskar ju varandra.

Om man hårddrar det, och det ska vi göra för vi har lovat att vara brutalärlig, så är det ju så att vi älskade varandra för mycket för att ta det logiskt korrekta beslutet.

Men det är lätt att vara efterklok.

Sen detta i höstas har väl förhållandet vart sådär, ingen direkt energi och för mycket vardag. Vad heter det... slentrian.

Torsdag kväll, första gången vi pratar om det

Vi pratar en massa, kommer väl fram till att ingen ville det här, vi ville ju ha ett planerat barn, ett önskat barn. Men nu står vi här. Vi måste vara brutalt ärliga, vi får inte gömma åsikter bakom fina ord. Nu så här i efterhand kan man ju fundera om det var vettigt, självklart kommer det sägas saker som den andra inte tycker om, eftersom vi vill åt oliak håll i livet.

Båda är ju lite chockade, vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi bestämmer att vi ska åka till Dalarna i helgen, vi behöver prata med någon. Jag ska vara hos min allra bästa kompis Z, vi kan verkligen prata om allt. Hon ska vara med sina föräldrar och syskon. Ett syskon som för övrigt också precis fått barn ofrivilligt, herregud vilken historia. Fast med en vesentlig skillnad - De försökte inte ens skydda under sitt korta förhållande. Hennes andra syster har precis blivit på tjocken, men har sitt på det torra. Villa, vovve, Volvo, hus, stabil bra kille och ett tidigare barn på snart 2 år.

Kanske inte världens bästa plats att åka till när man ska ta ett beslut... Dessutom känns det som alla omkring en har barn. Kompisarna har precis upptäckt att deras andra ligger i myser till sig i ugnen, annas bästa kompis för några år sedan åkte också på det under utbildningen tillsammans, hoppade av och flyttade hem till norrland. Nu när jag skriver detta så är det ju faktiskt så att alla dessa är oplanerade. Men, de har sitt på det torra, någonstans att bo och jobb. Några har barn sen tidigare, och båda föräldrarna kunde tänka sig det. Det är ju det första barnet som drastiskt förändrar livssituationen. De kommande gör ju inte lika stor skillnad.

Anna tror hon kommer vilja behålla barnet, men är väl inte helt hundra.

Senare på kvällen kommer anna och frågar om jag var sugen på lite "mys". Egentligen inte speciellt, men jag sa lite syrligt ironiskt att jag nog kommer vara lika aktiv som hon vart den senaste tiden. Med ett sött "This is what got us in trouble in the first place" hade vi det bästa sex vi haft på hur länge som helst som jag kan komma ihåg.

Torsdag eftermiddag, ringer i panik till mödravårdscentralen

Anna ringer upp mödravårdscentralen och störtbölar. För den stackars personalen lär det knappast vara första gången, men dom var så snälla så och lät henne prata av sig fastän det inte var telefontid. (Vilket för övrigt var mellan 11-12 vardagar. Bah.)

Men hon ska i alla fall ringa tillbaka och boka tid för kurator och nånting mer. Jag ska absolut med.

Torsdag: "Det vart ett plus. Jag är graviiiid!"

Vi tar det från början. Fakta utan åsikter. Torsdag 15 november 2007. Anna ringer strax för lunch på min mobil när jag är på jobbet, störtbölar och pressar fram "Det vart ett plus. Jag är graviiiiiid!"

Hon hade som så många gånger tidigare vart lite orolig eftersom hennes mens var en dag sen, och har redan lärt sig att den kommer inte förren man slutat oroa sig och behöver därför ta ett test. Egentligen visste vi båda innan att svaret skulle vara att hon inte var gravid. Vi har inte fuskat, vi har skött vårt ansvar med skydd.

Mindre än en timme senare står det redan på hennes blogg. "Jag är gravid. FAAAN!". Jag känner väl att det är lite olustigt att gå ut med det sådär direkt, men den är ju ganska anonym och får hon stöd därifrån så är väl det ok.

Mitt jobb är ganska stressigt, mycket att göra, och hela tiden löpande kundkontakter med folk man pratat med i flera år. Datorer slutar aldrig att strula, det ska ni veta. Jag lägger det åt sidan resten av dagen, annars kunde jag lika gärna skita i det och gå hem, och det går inte, vi får prata ikväll.

Kvällen kommer, hon möter mig vid dörren, vi gråter och kramas och jag säger "Bara så du vet, jag kommer inte att lämna dig" - jag har sett mig som en ansvarsfull och bra människa. Det här kommer vi att lösa, på något sätt.

"Jag vet" blir svaret.

Vem är du, vad blir detta för blogg?

Hej på er. Jag ska börja blogga.

Jag är en kille man, på 25 år, bor i Stockholm. Jag och Anna har vart tillsammans i åtta år, och nu är hon på smällen, men jag vill inte ha något barn. Här skriver jag hur jag tänker och känner.

Den här bloggen skriver jag av flera anledningar. Dels för att förklara för er där ute att livet inte är så jäkla enkelt, men det visste ni nog redan. Men mest för min egen skull, det kanske är bra att få skriva av sig. Om inte annat så kan det vara väldigt intressant att gå tillbaka att läsa om några år när man funderade på hur fan man var funtad egentligen.

Jag bloggar inte för att få ert medlidande eller tröst. Säg istället vad ni tycker. Tycker ni att jag är en idiot, skriv det. Tycker ni inte det, skriv det också. Men reaktioner, oavsett åt vilket håll, tror jag är nyttigt. Kan jag få någon att förstå hur jag tänker?