Vad har hänt senaste tiden?
Jo, anna bor i dalarna, hon har äntligen fått en fin egen lägenhet med inflyttning första maj. Misstänker starkt att hon inte ska ut och demonstrera :)
Allt ekonomiskt är nästan löst, de håller på å processar banklånet för bostadsrätten i stockholm som jag ska ta över... Det har gått väldigt segt. Med facit såhär efteråt hade det nog vart bättre om vi två knallade in till banken, satt oss ned och fixat allt på en gång istället för att ta en sak i taget över mail med dom. Lätt att vara efterklok...
Var ju på ultraljud med anna för någon månad sen också, vet inte om jag skrev om det, men det gjorde inget större intryck... bilden var väl typ som en sån här mönsterbild som man ska titta på och tala om vad man ser - en del ser otäcka figurer, andra ser fina stränder och vissa ser en naken tjej... Barnmorskan såg massa kroppsdelar iaf. Det är för övrigt en pojke, beräknat datum för kläckningen är slutet av juli.
Jag har inte haft någon TV på snart 3 veckor då den har vart inne på garantireparation eftersom den vägrade stänga av sig. Argh! Vilket jävla fel! frustrerande utan TV!
Har vart ut och festat typ 3 gånger i månaden på diverse uteställen, det har vart roligt! Umgås mycket mycket mer med kompisar numera. Har inte alls samma liv nu som för ett halvår sedan, det här är nytt, mer spännande och också mer energikrävande. Tycker det är lite jobbigt att ligga på åt alla håll och vara social, är väl lite orolig att folk ska tycka jag är lite för på, men man lär ju engagera sig om man vill utöka sitt sociala nätverk... På nåt känns det som att det först nu jag faktiskt flyttat till stockholm från dalarna, inte för fem år sen. Eller att jag gjort det på nytt på något sätt. Det är ju det här jag saknat, jag har alltid tyckt om att ha folk omkring mig och vara social. Sen vi flyttade hit har vi inte haft så mycket folk att umgås med. Och när vi gjorde det var det oftast inte alla på en gång, som nu.
Jag har blivit totalt beroende av facebook, det är ett måste för att hålla reda på alla nya bekantskaper och hur de känner varandra. Stockholm kan också vara litet, märks när man för samman helt skilda kompisnätverk och det finns gamla strul som dyker upp som de själva trodde att de skulle slippa se varandra igen, men nej de har tydligen gemensamma vänner :)
Många av alla singlar där ute har där under en ganska svart tanke - de flesta har gett upp hoppet om att det finns någon kärlek. Sitter de och säger på varsitt håll, både killar och tjejer, har gett upp hoppet men inte försöken. Jag tror inte ett ögonblick på det, klart den finns! Jag vet att den finns! Jag försöker dock undvika den än så länge, tror inte det skulle vara bra att kasta in sig i nåt nytt. Vilket många tycker är lite märkligt, va försöker han inte ens, hon var ju helt klart intresserad och han åker hem istället för att följa med henne hem?!? Jaa, jag är liksom mer intresserad av större socialt nätverk, och det är inget bra sätt att göra det genom att göra andra sura för man försökt med tjejen de limmar på.
Jag har återigen blivit handledare för övningskörning med en kompis, det ska bli roligt, hoppas han inte kvaddar min bil, :P han är lite rolig, förstår inte alls varför jag vill hjälpa honom med det - korkskalle, måste man ha världens mest egoistiska anledningar till att hjälpa folk? Kan det inte bara vara för att man vill bli bättre kompisar?
Ut och resa ska jag också! Börjar med en långweekend till New York i slutet av maj. Riktig lyx, 5-stjärnigt hotell och allt betalt, inkl spriten och sightsing och frihetsgudinnan. Sen hoppas jag komma iväg på en mer ordentlig semester efter det, hälsa på några av dessa kompisar ute i världen man pratat med på internet alla dessa år men aldrig träffat. En bor i den underbart soliga staden Tel Aviv, tänk att få stoppa tårna i varm sand, å gud så underbart tänker jag i det gråa vardagen i Sverige. Dyrt blir det ju inte heller, behövs ju inga hotell.
Livet går vidare, men man får slita lite för att komma dit man vill ta sig.
onsdag 16 april 2008
söndag 17 februari 2008
Senaste tiden...
Jadu, tiden går, allt har väl liksom stabiliserat sig. Här har vi en söndag, jag har börjat gå och seriöst städa upp svinstian här. Gud va mycket löst skit man köpt egentligen. Jag tror aldrig jag sett så mycket ipren på en och samma gång som när jag städade upp badrummet. Nu förstår jag vart alla förpackningar genom åren tagit vägen... Nu är det bara avloppet i duschen som ska rensas, usch. Men det är sista gången jag behöver dra fram långa hårstån ur duschen på ett bra tag :) Fast i ärlighetens namn så gjorde Anna det förut :)
om jag nånsin blir klar här så kanske det snart ser lite representabelt ut så man kan ta hem folk. :)
Senaste månaden har typ ingenting hänt mellan mig och anna, det är vänskapligt, vi kan prata, kommer överens men banken är väldigt sega så vi har inte lyckats dela all ekonomi än. Anna blev ju lagom glad när banken drog 5000 spänn på autogiro för lägenheten när hon var och shoppade :) Själv var jag nere i Malmö och festade och kunde inte hosta upp 5k bara sådär, så det var ju lite intressant. Nu lever jag på nudlar resten av månaden och plankar T-banan :)
Däremot har det hänt en del annat på mitt håll, börjar lite smått bygga upp ett eget liv och egna erfarenheter. Det är inte lätt för lammkött på köttmarknaden, man blir lite slaktad :) Men det är nyttigt! :)
om jag nånsin blir klar här så kanske det snart ser lite representabelt ut så man kan ta hem folk. :)
Senaste månaden har typ ingenting hänt mellan mig och anna, det är vänskapligt, vi kan prata, kommer överens men banken är väldigt sega så vi har inte lyckats dela all ekonomi än. Anna blev ju lagom glad när banken drog 5000 spänn på autogiro för lägenheten när hon var och shoppade :) Själv var jag nere i Malmö och festade och kunde inte hosta upp 5k bara sådär, så det var ju lite intressant. Nu lever jag på nudlar resten av månaden och plankar T-banan :)
Däremot har det hänt en del annat på mitt håll, börjar lite smått bygga upp ett eget liv och egna erfarenheter. Det är inte lätt för lammkött på köttmarknaden, man blir lite slaktad :) Men det är nyttigt! :)
tisdag 29 januari 2008
TIsdag 19/1 Anna på blixtbesök
Anna kom hit igår. Hon skulle göra någon redovisning i skolan, och åkte hem idag. Det var faktiskt bra, vi bråkade inget alls. Pratade en hel del, om mer allmänna saker och kom överens. Inte så bra att det är nåt tal om att bli tillsammans heller, nejnej, sov i varsina rum och så och tillsammans lär vi inte bli igen. Åtminstone inte på länge. Sen vet ju ingen av oss hur vi känner massa år fram i tiden, men det är ju tveksamt.
Men det var skönt att få träffas utan att bråka. Efter hon åkte var det till och med mer städat än när hon kom, har bara några lådor att bära ner i källarn. Hon säger hela tiden att hon inte får lyfta tungt, men det kanske är så.. Även om det är lite märkligt, folk jobbar ju till 7e månaden liksom.
Men det var skönt att få träffas utan att bråka. Efter hon åkte var det till och med mer städat än när hon kom, har bara några lådor att bära ner i källarn. Hon säger hela tiden att hon inte får lyfta tungt, men det kanske är så.. Även om det är lite märkligt, folk jobbar ju till 7e månaden liksom.
måndag 21 januari 2008
Underbara människor
Vill bara säga att det finns underbara människor där ute. De behöver inte "stå på någons sida" eller ens engagera sig, det är bara underbart ändå.
Livet kommer nog fortsätta även efter detta.
Livet kommer nog fortsätta även efter detta.
söndag 20 januari 2008
Syftet med bloggen
Jag vill påminna alla som pratar om att man inte ska lägga sig i något man inte vet något om och tycker det är pajkastning vad syftet med den här bloggen är.
Citerat från det allra första inlägget, skrivet dagen efter breaket:
Den här bloggen skriver jag av flera anledningar. Dels för att förklara för er där ute att livet inte är så jäkla enkelt, men det visste ni nog redan. Men mest för min egen skull, det kanske är bra att få skriva av sig. Om inte annat så kan det vara väldigt intressant att gå tillbaka att läsa om några år när man funderade på hur fan man var funtad egentligen.
Jag bloggar inte för att få ert medlidande eller tröst. Säg istället vad ni tycker. Tycker ni att jag är en idiot, skriv det. Tycker ni inte det, skriv det också. Men reaktioner, oavsett åt vilket håll, tror jag är nyttigt. Kan jag få någon att förstå hur jag tänker?
Skulle man inte lägga sig i något man inte vet allting om så skulle det inte vara en enda kommentar till något inlägg.
Jag och anna pratar med varandra även utanför bloggen, det är inte som att all kommunikation sker genom bloggarna. Tvärtom läser jag hennes blogg ganska sällan. Jag skriver inte det jag skriver här till anna.
Sen efter jag skrev det visar det sig att många har vart med om liknande situationer, och jag tror det kan vara ganska nyttigt att tänka igenom hur man själv tror att man skulle reagera. Ens inställning till abort, ens inställning till bli förälder fast man inte vill.
Citerat från det allra första inlägget, skrivet dagen efter breaket:
Den här bloggen skriver jag av flera anledningar. Dels för att förklara för er där ute att livet inte är så jäkla enkelt, men det visste ni nog redan. Men mest för min egen skull, det kanske är bra att få skriva av sig. Om inte annat så kan det vara väldigt intressant att gå tillbaka att läsa om några år när man funderade på hur fan man var funtad egentligen.
Jag bloggar inte för att få ert medlidande eller tröst. Säg istället vad ni tycker. Tycker ni att jag är en idiot, skriv det. Tycker ni inte det, skriv det också. Men reaktioner, oavsett åt vilket håll, tror jag är nyttigt. Kan jag få någon att förstå hur jag tänker?
Skulle man inte lägga sig i något man inte vet allting om så skulle det inte vara en enda kommentar till något inlägg.
Jag och anna pratar med varandra även utanför bloggen, det är inte som att all kommunikation sker genom bloggarna. Tvärtom läser jag hennes blogg ganska sällan. Jag skriver inte det jag skriver här till anna.
Sen efter jag skrev det visar det sig att många har vart med om liknande situationer, och jag tror det kan vara ganska nyttigt att tänka igenom hur man själv tror att man skulle reagera. Ens inställning till abort, ens inställning till bli förälder fast man inte vill.
lördag 19 januari 2008
En trackback...
Anna skrev ett inlägg i sin blogg [länk] (som jag ganska sällan läser) som jag blev väldigt ledsen på...
Hur kan man fatta beslutet att behålla ett barn som den ena parten inte vill ha?
A) Man är säker på att man kommer att kunna ge barnet en kärleksfull och trygg miljö ändå. (Det kriteriet uppfyller jag med råge)
B) Man har inställningen att ett liv är ett liv. Det är en fråga om moralisk inställning. Jag är inte abortmotsåndare utan respekterar att andra kan ha en annan syn på livet än jag. Och i många fall tror jag det är bättre med abort (då uppfyller man ofta inte kriteriet jag har ställt upp ovan). Men för mig var detta aldrig en "cellklump" som fadern till barnet valde att kalla Peanut för. För mig var det ett barn från dag ett.
Det är nog väldigt lätt för den som aldrig har varit gravid eller den som har en annan inställning till liv mot vad jag har att sitta och döma och tycka "rätt eller fel". Till er vill jag bara säga att det här beslutet aldrig var lätt. Hela mitt liv har ju förändrats! Jag och killen har gjort slut efter 8,5 år, jag lämnar alla mina vänner i Stockholm och flyttar 25 mil till Dalarna. Men är det värt det? HELL YES! Och jag är så glad över det beslut jag tog! Jag hade mått dåligt resten av livet annars!
Vad andra tycker är egentligen helt ointressant. Men jag är personligen jävligt glad över att vi har en lag som säger att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp! Tänk att bli påtvingad en abort. Vilket trauma! Säkerligen större än att bli påtvingad att betala underhållsstöd - för betänk att det är vad det handlar om. Man kan aldrig tvinga någon att bli förälder. Det värsta som faktiskt kan hända är att det svider i plånboken i sådana fall om man har inställningen att man inte vill ta hand om barnet. I jämförelse en liten uppoffring och garanterat mindre traumatiskt!
Jag skriver min kommentar på inlägget här också, jag misstänker anna inte kommer att godkänna den...
Nej det här inlägget blir jag förbannad på, det handlar om fan så mycket mer än "ett hål i plånboken"!!
Och hur hade ni alla kommentarslämnare hade ni tänkt att en kille ska kunna skydda sig bättre än en kondom? Det är ju inte som att jag aldrig någonsin vill ha barn, så sterilisering fungerar ju inte.
Problemet här är ingenting som handlar om rättigheter och lagar - det vore ett fruktansvärt övergrepp att binda fast någon i en gynekologstol och göra en abort när mamman vill ha kvar det. Nej det handlar som vanligt om kommunikation inom förhållandet, att veta vart den andra står, hur man tror man skulle skulle reagera osv.
I vårt fall så är det någon som anna ändrat inställning senaste tiden utan att jag hängt med på att det har skett en förändring.
Men hur du kan säga att allt jag får är ett hål i plånboken visar bara hur långt från verkligheten du är i det här.
Hur kan man fatta beslutet att behålla ett barn som den ena parten inte vill ha?
A) Man är säker på att man kommer att kunna ge barnet en kärleksfull och trygg miljö ändå. (Det kriteriet uppfyller jag med råge)
B) Man har inställningen att ett liv är ett liv. Det är en fråga om moralisk inställning. Jag är inte abortmotsåndare utan respekterar att andra kan ha en annan syn på livet än jag. Och i många fall tror jag det är bättre med abort (då uppfyller man ofta inte kriteriet jag har ställt upp ovan). Men för mig var detta aldrig en "cellklump" som fadern till barnet valde att kalla Peanut för. För mig var det ett barn från dag ett.
Det är nog väldigt lätt för den som aldrig har varit gravid eller den som har en annan inställning till liv mot vad jag har att sitta och döma och tycka "rätt eller fel". Till er vill jag bara säga att det här beslutet aldrig var lätt. Hela mitt liv har ju förändrats! Jag och killen har gjort slut efter 8,5 år, jag lämnar alla mina vänner i Stockholm och flyttar 25 mil till Dalarna. Men är det värt det? HELL YES! Och jag är så glad över det beslut jag tog! Jag hade mått dåligt resten av livet annars!
Vad andra tycker är egentligen helt ointressant. Men jag är personligen jävligt glad över att vi har en lag som säger att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp! Tänk att bli påtvingad en abort. Vilket trauma! Säkerligen större än att bli påtvingad att betala underhållsstöd - för betänk att det är vad det handlar om. Man kan aldrig tvinga någon att bli förälder. Det värsta som faktiskt kan hända är att det svider i plånboken i sådana fall om man har inställningen att man inte vill ta hand om barnet. I jämförelse en liten uppoffring och garanterat mindre traumatiskt!
Jag skriver min kommentar på inlägget här också, jag misstänker anna inte kommer att godkänna den...
Nej det här inlägget blir jag förbannad på, det handlar om fan så mycket mer än "ett hål i plånboken"!!
Och hur hade ni alla kommentarslämnare hade ni tänkt att en kille ska kunna skydda sig bättre än en kondom? Det är ju inte som att jag aldrig någonsin vill ha barn, så sterilisering fungerar ju inte.
Problemet här är ingenting som handlar om rättigheter och lagar - det vore ett fruktansvärt övergrepp att binda fast någon i en gynekologstol och göra en abort när mamman vill ha kvar det. Nej det handlar som vanligt om kommunikation inom förhållandet, att veta vart den andra står, hur man tror man skulle skulle reagera osv.
I vårt fall så är det någon som anna ändrat inställning senaste tiden utan att jag hängt med på att det har skett en förändring.
Men hur du kan säga att allt jag får är ett hål i plånboken visar bara hur långt från verkligheten du är i det här.
Söndag 12/1 - Städa
Nej jag har en otroligt rolig dag framför mig... städa upp bombnedslaget en viss person lämnat efter sig... Anna har åkt hem till dalarna. "Jag mår inte bra av att vara här" säger hon.
Kvar står det saker precis överallt, och jag har städat och städat allt skräp som bara ligger i drivor. 4 diskmaskiner, 5 tvättmaskiner, så fruktansvärt mycket småprylar som bara ligger på de skräpiga golven. Jag blir tokig av att ha det såhär, och jag är långt ifrån någon .. va heter det, sån som måste ha det fint och städat jämt.
Hennes garderob har exploderat och allt har ramlat ut på golvet, den går inte att stänga. Man får hoppa över prylar för att komma ut från lägenheten.
För att vara helt korrekt (annars kommer väl anna hoppa på mig i kommentarerna om jag inte förtydligar detta) så är väl naturligtvis inte alla maskiner fyllda med hennes saker.
Kvar står det saker precis överallt, och jag har städat och städat allt skräp som bara ligger i drivor. 4 diskmaskiner, 5 tvättmaskiner, så fruktansvärt mycket småprylar som bara ligger på de skräpiga golven. Jag blir tokig av att ha det såhär, och jag är långt ifrån någon .. va heter det, sån som måste ha det fint och städat jämt.
Hennes garderob har exploderat och allt har ramlat ut på golvet, den går inte att stänga. Man får hoppa över prylar för att komma ut från lägenheten.
För att vara helt korrekt (annars kommer väl anna hoppa på mig i kommentarerna om jag inte förtydligar detta) så är väl naturligtvis inte alla maskiner fyllda med hennes saker.
fredag 18 januari 2008
Fredag 11/1 - Femtielva timmar på karolinska akuten
Idag skulle vi ut med med jobbet, käka smaskig mat och dricka öl på texas steakhouse. På väg dit ringde anna, hon störtgrinar. "Nu blir väl du glad, men jag håller på att få missfall!" Det är massor av blod och gör jävligt ont. Hon hade kontakt med sjukvårdsupplysningen här i Sthlm, de säger att barnet är borta och att han bör boka tid hos barnmorskan i dalarna i nästa vecka för att citat "skrapa ur resterna".
Vad är det för jävla svar? Helt kallt bara, det är dött, skrapa skrapa. Som ni vet har ju anna verkligen tagit det här till sig, redan ordnat barnvagn och barnkläder, trots att det bara gått 11 veckor.
Hon ringer direkt till rätt avdelning på något sjukhus, men de kopplar henne till sjukvårdsupplysningen. Det låter som det är samma person som svarar, men trots att de låter likadant säger denna att hon ska åka in till gynekologiska akuten på Karolinska, om inte annat för att för mycket blod vara vara livsfarligt även för mamman. Men de måste ju även göra ett ultraljud för att kolla hur det står till med det där inne. Och de måste ju naturligtvis lägga till att det är för tidigt att rädda någonting ifall det skulle vara illa ställt.
Jag avviker från festligheterna, åker raka vägen hem, och kör in henne till akuten. (Hade inte hunnit fått i mig någon betydande mängd alkohol).
Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är inte alls glad. Inte ledsen. Såklart är jag ju orolig för anna. Men annars vet jag inte alls, det är inte tomt som i känslolöst heller. Jag vet inte vad det är.
Efter en halvtimme i väntrummet tar de blodprover, blodtryck och puls. Verkar inte vara någon fara för anna i alla fall. Skönt! *puh* Sen börjar väntandet - timme efter timme går, vi sitter där skithungriga båda två, vet inte om det ska ta ytterligare femtielva timmar eller 10 minuter till. Efter 3 timmar säger de att det är dags att flytta på sig, men jag får inte följa med. Hon messar och säger hon hamnat i ett nytt väntrum längre in, där de säger att det kommer ta minst fyra timmar till. 4 timmar! Detta är svensk sjukvård, herregud.
Hon tyckte inte det var nån mening att jag satt där ute för mig själv i fyra timmar vrålhungrig - åk och köp mat! Hon ville dock inte ha något.
Jag åker in till Max på Kungsgatan, klockan är 12 på natten mot lördag, men det har inte börjat täta på med festglada ännu. Vart ska jag ta vägen nu då? Känner mig lite vilsen och hemlös, men det är nog ingenting mot anna där hon sitter alldeles ensam och vet inte vad som händer.
Jag sätter mig i bilen utanför, bakom café operas limousin och käkar upp min hamburgare. Ända tills det kommer en sur snubbe som vill ha min parkeringsplats. Jag får åka, och jag bara följer vägen. Hamnar i en poliskontroll på malmskillnadsgatan, de ska ha körkort och så får jag blåsa. Grönt, trots att jag precis käkat. Hm, undrar vad som skulle hända om man blåste den där apparaten full i mat :)
Nej nu skiter jag i det här - jag åker hem. Väl hemma sitter jag på datorn för att försöka fördriva tiden, och tänker lite smått på hur anna nog gärna hade velat haft nåt att fördriva tiden med, men hon ville inte att jag skulle komma med varken käk eller bok eller dator.
Så här hemma sitter jag, och kollegan M ringer. De har haft skitkul ute, vart ute och svirat, träffat på mitt andra kompisgäng, typ den perfekta utekvällen och jag skulle ju ljuga om jag inte var lite sur och bitter för att jag missade den. Men jag förstår ju att det här inte är nåt som anna planerat fram för att vara taskig.
Klockan tre på natten ringer anna, nu har hon fått komma in och fått en halvtimmes undersökning, allting är klart. Där inne finns en liten krabat som gör volter och trycker bort kameran. Inga fel där inte. Men blodet kommer från moderkakan som på nåt sätt fastnat dåligt. Förhöjd risk för missfall under hela graviditeten och anna behöver ta det lugnt. Precis samma visa som hennes lillasyster alltså. Och hon beordras sexförbud tills nästa ultraljud, som om det skulle vara något problem...
Först nu fick man veta varför det tagit sådan tid - de hade bara en gynekolog på plats, och hon hamnade i en 4 timmar lång operation ungefär när vi kom dit. Kunde dom inte sagt det från början så kunde man åkt och gjort något annat än att sitta där och glo in i väggen... Finns det någon gång tiden går så långsamt som när man sitter i ett väntrum på ett sjukhus?
Jag åker in och hämtar henne. Hon är naturligtvis glad, för att allt gått bra, och helt överlycklig att fått se den lille krabaten. Hon har till och med fått med sig ultraljudsbilder. Jag kände då att jag inte ville få såna nertryckta i halsen, det här var jag inte riktigt förberedd på. Nu kommer jag inte riktigt ihåg varför, men då kändes det inte som en bra idé att titta på dom...
Sen fick man veta exakta tillverkningsdagen också. "12+4", syftade på 12 veckor och 4 dagar. När jag kom hem satte jag och räknade i kalendern... Det är exakt en vecka FÖRE den dag vi trodde. Under en grön period. Det var inte alls en dum kondom som orsakat detta, det var P-datorn som inte märkt att ägglossningen kom en vecka tidigare än vanligt. 94% säkerhet, bah. Skulle vara samma som p-stav, hmf. Hata statistik. Tror dessutom det var en sån där gång med halvdant slentriansex.
Anna var i alla fall väldigt glad och tyckte jag ställt upp bra. Jag är bara så vilsen, jag vet ingenting.
Vad är det för jävla svar? Helt kallt bara, det är dött, skrapa skrapa. Som ni vet har ju anna verkligen tagit det här till sig, redan ordnat barnvagn och barnkläder, trots att det bara gått 11 veckor.
Hon ringer direkt till rätt avdelning på något sjukhus, men de kopplar henne till sjukvårdsupplysningen. Det låter som det är samma person som svarar, men trots att de låter likadant säger denna att hon ska åka in till gynekologiska akuten på Karolinska, om inte annat för att för mycket blod vara vara livsfarligt även för mamman. Men de måste ju även göra ett ultraljud för att kolla hur det står till med det där inne. Och de måste ju naturligtvis lägga till att det är för tidigt att rädda någonting ifall det skulle vara illa ställt.
Jag avviker från festligheterna, åker raka vägen hem, och kör in henne till akuten. (Hade inte hunnit fått i mig någon betydande mängd alkohol).
Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är inte alls glad. Inte ledsen. Såklart är jag ju orolig för anna. Men annars vet jag inte alls, det är inte tomt som i känslolöst heller. Jag vet inte vad det är.
Efter en halvtimme i väntrummet tar de blodprover, blodtryck och puls. Verkar inte vara någon fara för anna i alla fall. Skönt! *puh* Sen börjar väntandet - timme efter timme går, vi sitter där skithungriga båda två, vet inte om det ska ta ytterligare femtielva timmar eller 10 minuter till. Efter 3 timmar säger de att det är dags att flytta på sig, men jag får inte följa med. Hon messar och säger hon hamnat i ett nytt väntrum längre in, där de säger att det kommer ta minst fyra timmar till. 4 timmar! Detta är svensk sjukvård, herregud.
Hon tyckte inte det var nån mening att jag satt där ute för mig själv i fyra timmar vrålhungrig - åk och köp mat! Hon ville dock inte ha något.
Jag åker in till Max på Kungsgatan, klockan är 12 på natten mot lördag, men det har inte börjat täta på med festglada ännu. Vart ska jag ta vägen nu då? Känner mig lite vilsen och hemlös, men det är nog ingenting mot anna där hon sitter alldeles ensam och vet inte vad som händer.
Jag sätter mig i bilen utanför, bakom café operas limousin och käkar upp min hamburgare. Ända tills det kommer en sur snubbe som vill ha min parkeringsplats. Jag får åka, och jag bara följer vägen. Hamnar i en poliskontroll på malmskillnadsgatan, de ska ha körkort och så får jag blåsa. Grönt, trots att jag precis käkat. Hm, undrar vad som skulle hända om man blåste den där apparaten full i mat :)
Nej nu skiter jag i det här - jag åker hem. Väl hemma sitter jag på datorn för att försöka fördriva tiden, och tänker lite smått på hur anna nog gärna hade velat haft nåt att fördriva tiden med, men hon ville inte att jag skulle komma med varken käk eller bok eller dator.
Så här hemma sitter jag, och kollegan M ringer. De har haft skitkul ute, vart ute och svirat, träffat på mitt andra kompisgäng, typ den perfekta utekvällen och jag skulle ju ljuga om jag inte var lite sur och bitter för att jag missade den. Men jag förstår ju att det här inte är nåt som anna planerat fram för att vara taskig.
Klockan tre på natten ringer anna, nu har hon fått komma in och fått en halvtimmes undersökning, allting är klart. Där inne finns en liten krabat som gör volter och trycker bort kameran. Inga fel där inte. Men blodet kommer från moderkakan som på nåt sätt fastnat dåligt. Förhöjd risk för missfall under hela graviditeten och anna behöver ta det lugnt. Precis samma visa som hennes lillasyster alltså. Och hon beordras sexförbud tills nästa ultraljud, som om det skulle vara något problem...
Först nu fick man veta varför det tagit sådan tid - de hade bara en gynekolog på plats, och hon hamnade i en 4 timmar lång operation ungefär när vi kom dit. Kunde dom inte sagt det från början så kunde man åkt och gjort något annat än att sitta där och glo in i väggen... Finns det någon gång tiden går så långsamt som när man sitter i ett väntrum på ett sjukhus?
Jag åker in och hämtar henne. Hon är naturligtvis glad, för att allt gått bra, och helt överlycklig att fått se den lille krabaten. Hon har till och med fått med sig ultraljudsbilder. Jag kände då att jag inte ville få såna nertryckta i halsen, det här var jag inte riktigt förberedd på. Nu kommer jag inte riktigt ihåg varför, men då kändes det inte som en bra idé att titta på dom...
Sen fick man veta exakta tillverkningsdagen också. "12+4", syftade på 12 veckor och 4 dagar. När jag kom hem satte jag och räknade i kalendern... Det är exakt en vecka FÖRE den dag vi trodde. Under en grön period. Det var inte alls en dum kondom som orsakat detta, det var P-datorn som inte märkt att ägglossningen kom en vecka tidigare än vanligt. 94% säkerhet, bah. Skulle vara samma som p-stav, hmf. Hata statistik. Tror dessutom det var en sån där gång med halvdant slentriansex.
Anna var i alla fall väldigt glad och tyckte jag ställt upp bra. Jag är bara så vilsen, jag vet ingenting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)