Torsdag kväll, första gången vi pratar om det

Vi pratar en massa, kommer väl fram till att ingen ville det här, vi ville ju ha ett planerat barn, ett önskat barn. Men nu står vi här. Vi måste vara brutalt ärliga, vi får inte gömma åsikter bakom fina ord. Nu så här i efterhand kan man ju fundera om det var vettigt, självklart kommer det sägas saker som den andra inte tycker om, eftersom vi vill åt oliak håll i livet.

Båda är ju lite chockade, vet inte riktigt vad vi ska göra. Vi bestämmer att vi ska åka till Dalarna i helgen, vi behöver prata med någon. Jag ska vara hos min allra bästa kompis Z, vi kan verkligen prata om allt. Hon ska vara med sina föräldrar och syskon. Ett syskon som för övrigt också precis fått barn ofrivilligt, herregud vilken historia. Fast med en vesentlig skillnad - De försökte inte ens skydda under sitt korta förhållande. Hennes andra syster har precis blivit på tjocken, men har sitt på det torra. Villa, vovve, Volvo, hus, stabil bra kille och ett tidigare barn på snart 2 år.

Kanske inte världens bästa plats att åka till när man ska ta ett beslut... Dessutom känns det som alla omkring en har barn. Kompisarna har precis upptäckt att deras andra ligger i myser till sig i ugnen, annas bästa kompis för några år sedan åkte också på det under utbildningen tillsammans, hoppade av och flyttade hem till norrland. Nu när jag skriver detta så är det ju faktiskt så att alla dessa är oplanerade. Men, de har sitt på det torra, någonstans att bo och jobb. Några har barn sen tidigare, och båda föräldrarna kunde tänka sig det. Det är ju det första barnet som drastiskt förändrar livssituationen. De kommande gör ju inte lika stor skillnad.

Anna tror hon kommer vilja behålla barnet, men är väl inte helt hundra.

Senare på kvällen kommer anna och frågar om jag var sugen på lite "mys". Egentligen inte speciellt, men jag sa lite syrligt ironiskt att jag nog kommer vara lika aktiv som hon vart den senaste tiden. Med ett sött "This is what got us in trouble in the first place" hade vi det bästa sex vi haft på hur länge som helst som jag kan komma ihåg.

Torsdag eftermiddag, ringer i panik till mödravårdscentralen

Anna ringer upp mödravårdscentralen och störtbölar. För den stackars personalen lär det knappast vara första gången, men dom var så snälla så och lät henne prata av sig fastän det inte var telefontid. (Vilket för övrigt var mellan 11-12 vardagar. Bah.)

Men hon ska i alla fall ringa tillbaka och boka tid för kurator och nånting mer. Jag ska absolut med.

Torsdag: "Det vart ett plus. Jag är graviiiid!"

Vi tar det från början. Fakta utan åsikter. Torsdag 15 november 2007. Anna ringer strax för lunch på min mobil när jag är på jobbet, störtbölar och pressar fram "Det vart ett plus. Jag är graviiiiiid!"

Hon hade som så många gånger tidigare vart lite orolig eftersom hennes mens var en dag sen, och har redan lärt sig att den kommer inte förren man slutat oroa sig och behöver därför ta ett test. Egentligen visste vi båda innan att svaret skulle vara att hon inte var gravid. Vi har inte fuskat, vi har skött vårt ansvar med skydd.

Mindre än en timme senare står det redan på hennes blogg. "Jag är gravid. FAAAN!". Jag känner väl att det är lite olustigt att gå ut med det sådär direkt, men den är ju ganska anonym och får hon stöd därifrån så är väl det ok.

Mitt jobb är ganska stressigt, mycket att göra, och hela tiden löpande kundkontakter med folk man pratat med i flera år. Datorer slutar aldrig att strula, det ska ni veta. Jag lägger det åt sidan resten av dagen, annars kunde jag lika gärna skita i det och gå hem, och det går inte, vi får prata ikväll.

Kvällen kommer, hon möter mig vid dörren, vi gråter och kramas och jag säger "Bara så du vet, jag kommer inte att lämna dig" - jag har sett mig som en ansvarsfull och bra människa. Det här kommer vi att lösa, på något sätt.

"Jag vet" blir svaret.