Fredag 11/1 - Femtielva timmar på karolinska akuten

Idag skulle vi ut med med jobbet, käka smaskig mat och dricka öl på texas steakhouse. På väg dit ringde anna, hon störtgrinar. "Nu blir väl du glad, men jag håller på att få missfall!" Det är massor av blod och gör jävligt ont. Hon hade kontakt med sjukvårdsupplysningen här i Sthlm, de säger att barnet är borta och att han bör boka tid hos barnmorskan i dalarna i nästa vecka för att citat "skrapa ur resterna".

Vad är det för jävla svar? Helt kallt bara, det är dött, skrapa skrapa. Som ni vet har ju anna verkligen tagit det här till sig, redan ordnat barnvagn och barnkläder, trots att det bara gått 11 veckor.

Hon ringer direkt till rätt avdelning på något sjukhus, men de kopplar henne till sjukvårdsupplysningen. Det låter som det är samma person som svarar, men trots att de låter likadant säger denna att hon ska åka in till gynekologiska akuten på Karolinska, om inte annat för att för mycket blod vara vara livsfarligt även för mamman. Men de måste ju även göra ett ultraljud för att kolla hur det står till med det där inne. Och de måste ju naturligtvis lägga till att det är för tidigt att rädda någonting ifall det skulle vara illa ställt.

Jag avviker från festligheterna, åker raka vägen hem, och kör in henne till akuten. (Hade inte hunnit fått i mig någon betydande mängd alkohol).
Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag är inte alls glad. Inte ledsen. Såklart är jag ju orolig för anna. Men annars vet jag inte alls, det är inte tomt som i känslolöst heller. Jag vet inte vad det är.

Efter en halvtimme i väntrummet tar de blodprover, blodtryck och puls. Verkar inte vara någon fara för anna i alla fall. Skönt! *puh* Sen börjar väntandet - timme efter timme går, vi sitter där skithungriga båda två, vet inte om det ska ta ytterligare femtielva timmar eller 10 minuter till. Efter 3 timmar säger de att det är dags att flytta på sig, men jag får inte följa med. Hon messar och säger hon hamnat i ett nytt väntrum längre in, där de säger att det kommer ta minst fyra timmar till. 4 timmar! Detta är svensk sjukvård, herregud.

Hon tyckte inte det var nån mening att jag satt där ute för mig själv i fyra timmar vrålhungrig - åk och köp mat! Hon ville dock inte ha något.

Jag åker in till Max på Kungsgatan, klockan är 12 på natten mot lördag, men det har inte börjat täta på med festglada ännu. Vart ska jag ta vägen nu då? Känner mig lite vilsen och hemlös, men det är nog ingenting mot anna där hon sitter alldeles ensam och vet inte vad som händer.

Jag sätter mig i bilen utanför, bakom café operas limousin och käkar upp min hamburgare. Ända tills det kommer en sur snubbe som vill ha min parkeringsplats. Jag får åka, och jag bara följer vägen. Hamnar i en poliskontroll på malmskillnadsgatan, de ska ha körkort och så får jag blåsa. Grönt, trots att jag precis käkat. Hm, undrar vad som skulle hända om man blåste den där apparaten full i mat :)

Nej nu skiter jag i det här - jag åker hem. Väl hemma sitter jag på datorn för att försöka fördriva tiden, och tänker lite smått på hur anna nog gärna hade velat haft nåt att fördriva tiden med, men hon ville inte att jag skulle komma med varken käk eller bok eller dator.

Så här hemma sitter jag, och kollegan M ringer. De har haft skitkul ute, vart ute och svirat, träffat på mitt andra kompisgäng, typ den perfekta utekvällen och jag skulle ju ljuga om jag inte var lite sur och bitter för att jag missade den. Men jag förstår ju att det här inte är nåt som anna planerat fram för att vara taskig.

Klockan tre på natten ringer anna, nu har hon fått komma in och fått en halvtimmes undersökning, allting är klart. Där inne finns en liten krabat som gör volter och trycker bort kameran. Inga fel där inte. Men blodet kommer från moderkakan som på nåt sätt fastnat dåligt. Förhöjd risk för missfall under hela graviditeten och anna behöver ta det lugnt. Precis samma visa som hennes lillasyster alltså. Och hon beordras sexförbud tills nästa ultraljud, som om det skulle vara något problem...

Först nu fick man veta varför det tagit sådan tid - de hade bara en gynekolog på plats, och hon hamnade i en 4 timmar lång operation ungefär när vi kom dit. Kunde dom inte sagt det från början så kunde man åkt och gjort något annat än att sitta där och glo in i väggen... Finns det någon gång tiden går så långsamt som när man sitter i ett väntrum på ett sjukhus?

Jag åker in och hämtar henne. Hon är naturligtvis glad, för att allt gått bra, och helt överlycklig att fått se den lille krabaten. Hon har till och med fått med sig ultraljudsbilder. Jag kände då att jag inte ville få såna nertryckta i halsen, det här var jag inte riktigt förberedd på. Nu kommer jag inte riktigt ihåg varför, men då kändes det inte som en bra idé att titta på dom...

Sen fick man veta exakta tillverkningsdagen också. "12+4", syftade på 12 veckor och 4 dagar. När jag kom hem satte jag och räknade i kalendern... Det är exakt en vecka FÖRE den dag vi trodde. Under en grön period. Det var inte alls en dum kondom som orsakat detta, det var P-datorn som inte märkt att ägglossningen kom en vecka tidigare än vanligt. 94% säkerhet, bah. Skulle vara samma som p-stav, hmf. Hata statistik. Tror dessutom det var en sån där gång med halvdant slentriansex.

Anna var i alla fall väldigt glad och tyckte jag ställt upp bra. Jag är bara så vilsen, jag vet ingenting.