Det handlar inte om att jag gjort slut för att hon är gravid. Det är så mycket djupare och mer komplicerat än så. Det är hur beslutet togs. Vart vi vill komma i våra liv.
Att jag inte vill ha barn nu är inte för att jag inte tycker om barn eller aldrig vill ha barn eller för att det skulle vara fel mamma. Jag vill ge mitt barn bra möjligheter till ett bra liv. Då ska man vara två föräldrar, bo på en bra plats, ha två jobb så man har råd och en positiv inställning till det.
Visst man kan göra en jäkla massa saker även efter man fått barn, det är inte så att livet slutar. Däremot slutar en typ av liv medan man får ett annat. Lets face it: Livet är inte detsamma efteråt. Man är mer bunden till platsen. När barnen växer sitter man fast där man hamnade. De får sina kompisar, de får sin trygga tillvaro. Man bör inte flytta runt med barnen. Alltså, flytta in om samma stad/område gör inte så mycket, men att byta umgängeskrets är jättejobbigt. Jag har gjort det själv, fast jag var typ nästan vuxen då och det var ändå jättejobbigt. Har några kompisar som flyttat när dom var små också, och det var än värre. Man blir retad för dialekter, och kommer in ny i grupper där dom andra känt varandra länge, ända sen dagis ofta.
Det är så det ser ut i en småstad. Det är där vårt barn hamnar nu. I en småstad vi själva sa för 5 år sedan att detta vill vi bespara våra framtida barn. Jag vill inte vara låst på en plats jag kämpat så länge för att komma ifrån.
Dessutom så hade ju jag planerat att mina barn skulle få ha syskon dom kan leka med. Det känns ju knappast som man vill tänka på fler nu, än konstigare blir det ju att skaffa barn med någon man inte är tillsammans med. Nog för att det hänt förr, det är ju ändå 2000-talets famlijekonstruktioner nu, men det var väl kanske inte riktigt så jag hade tänkt mig det hela.
fredag 30 november 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Fast det är ju inte riktigt hela sanningen ändå? För några månader sedan trodde du att det kanske aldrig skulle bli aktuellt med barn för din del.
Sedan är det ju som så att vara barn var inte alls tråkigt i denna småstad - att bli tonåring och vuxen däremot. Men det går ju faktiskt att flytta - vi gjorde det!
Jag planerar inte att bo där hela livet! Men du ger mig inte mycket till alternativ!
Asså...
Jag läser, läser och läser... Och det enda jag slås av är hur förbannat omogen du är... Hur gammal var du sa du? 14?
Det spelar ingen som helst jävla roll hur oplanerat barnet är - DU har varit med och gökat i sängen - right? Om nu inte DU ser till att på lämpligt sätt skydda dig - då får DU tamigfaan också vara beredd på att ta konsekvenserna av ditt knullande.
Dina taffliga bortförklaringar, patetiska ursäkter och infantila kommentarer får mig att se en liten bortskämd bratunge stå i sandlådan och gapa efter fler leksaker...
Feg, ansvarslös och omogen är epitet som passar in oerhört väl på dig.
Det spelar ingen som helst jävla roll hur oplanerat barnet är - DU har varit med och gökat i sängen - right? Om nu inte DU ser till att på lämpligt sätt skydda dig - då får DU tamigfaan också vara beredd på att ta konsekvenserna av ditt knullande.
Det märks att du inte läst allt.
Läser mycket Annas blogg för hennes sätt att använda ord och sättet att skriva. Men har även läst din nu får att som sagt "få båda sidor" Ingen annan än ni två vet exakt vad som hänt och vad som sagts o gjort. Och ingen annan ska heller ta beslutet om vad du ska göra inte göra. Jag förstår hur du känner men jag förstår ännu mer hur lurad Anna måste känna sig. ATt tro att du skulle stå vid hennes sida..no matter what. Jag tror inte det handlar om att du vill ha barn eller ej..du vill inte ha barn med Anna...nått annat kan det inte finnas.. För älskar man verkligen någon då skulle inte ett bran vara något problem..det skulle vara en välsignelse. Det finns inga perfekt tillfällen att skaffa barn..det kanske finns mer eller mindre bra. men att ha två föräldrar som älskar varandra och som älskar sitt barn..bättre miljö än det kan ett barn inte få. Jag hoppas för din skull att du inte kommer att vakna en morgon när din dotter/son är nått år gammal och plötsligt inse vad du gått miste om. Hoppas för barnets skull att ni hittar en balans där ni alla fall har en sund relation till varandra..
Har läst din blogg och jag ska inte dömma för det är jag inte rätt person till. Man är 2 om att sätta ett barn till världen men som du säger så måste man också se till så att man kan försörja barnet. Att den får en bra och trygg uppväxt.
Att det är som det är mellan dig och din tjej är tråkigt. Men jag förstår dig. Hade jag blivit med barn så hade jag nog gjort abort i erat läge oavsett hur länge man har varit tillsammans.
Vem vet ni kanske hittar tillbaka till varandra senare och på något sätt måste du vara dealktig för annars kommer du att ångra dig senare i livet.
Ha en bra dag.
Hamnade här av en slump. Det är svårt att läsa din blogg utan att känna en stark medkänsla, både för dig och din Anna, och kanske för ett blivande barn.
Utan att känna er önskar jag att ni, innan ni fattar stora beslut som att separera, skulle söka upp någon att prata med. Man får gå gratis hos kommunens familjerådgivning. Anledningen till att jag skriver det är att du i grunden verkar älska Anna, och du verkar ha grundläggande sunda värderingar inför föräldraskap. Just nu verkar det som att du känner dig både ledsen, chockad och väldigt överkörd. Samtidigt tror jag att vad som än händer kan era i grunden positiva relation vara värd att bevara.
Jag förstår hur svårt det måste vara att glädja sig åt ett barn då man inte beslutat om det. Samtidigt kan det vara verkligheten du måste förhålla dig till nu. Och jag tror att om du får en chans att bli lyssnad på, komma ur den värsta chocken, kanske du och Anna kan hitta en väg till iaf bra kommunikation en god relation. Men jag förstår verkligen att en sådant här stor livsomvälvande händelse inte är något man bara smälter och går in i på stört.
Ta dig tiden du behöver att lnda i detta. Och du Anna om du läser det här. Känner med dig med du måste ha det väldigt tufft just nu. Låt din, än så länge, sambo landa och smälta detta. Gå och prata med en familjeterapeut hos kommunen. Vad som än händer, får ni barn i sär eller tillsammans, kommer alla konflikter ni lyckas lösa nu vara värda det. Ni kommer behöva samarbeta i 20 år framåt.
Kram
Skicka en kommentar