Jag och Anna pratade inte så mycket i bilen uppåt landet, vi tänkte mest. Fast det var ganska tomt i huvudena. Men hon säger att hon bestämt sig - hon ska behålla barnet. Hon menar att man alltid ångrar en abort, men aldrig ett barn. Jag och andra sidan menar att man naturligtvis aldrig ångrar en individ, men väldigt många ångrar tidpunkten för att skaffa barn. Jag vill hellre ta ett tåg vars avgångstid passar bättre. Det kommer liksom fler tåg.
Här blev det tvärstopp. Det känns inte som jag får vara delaktig i beslutet alls. Hon lyssnar inte ens på mig. Vi är inte alls två om det, hon bestämmer alldeles på egen hand över vårt liv. Mitt liv.
Det vi däremot var två om var var att ta fel beslut och satsa på ett förhållande som var dömt att misslyckas eftersom vi ville åt två helt olika håll. Vi tog ett beslut baserat på känslor istället för logik. Vi var två om att ha sex efter det beslutet. Men, vi är tydligen inte två när vi ska bestämma vad vi ska göra med det oväntade resultatet. Men när det gäller ta ansvar efter beslutet som hon gjort på egen hand, ja så är vi två om det igen.
Det är precis här det börjar gå illa. Hon bestämmer sig på egen hand för att sätta ett barn till världen som bara en av oss vill ha. Vi har inte förutsättningar för att kunna göra det bra. Jag är sån till personligheten att jag vill inte göra något halvdant, ska jag göra nåt ska det vara bra. Men vi har inte tillräckligt med pengar, hon har om några månader fått sin högskoleexamen till ett yrke med stor arbetslöshet, har inte skrivit någon arbetsansökan, hon får inget jobb före barnet och får därmed mindre pengar än CSN, som dessutom börja kräva återbetalning. Vi har en bra bit över en halv miljon kronor i lån för bostadsrätt, bil och två CSN. Vi bor i en skabbig förort till stockholm i en etta på 40 kvadratmeter. Cyklarna utanför blir stulna trots 2 feta lås och bildörren blir uppbruten utan att de lyckas inte ens kommer iväg med den 10 år gamla bilen (vi köpte ny bil efter dess, därav nytt lån). Det här är ingen bra plats för ett barn.
Absolut inget ont om utlänningar, jag trivs trots allt ganska bra att bo här, trevliga grannar fastän man inte kan uttala namnet på dörren, lägenheten är mysig och kan kanske ge något mer när vi säljer den efter renoveringarna än vad vi köpte den för. Men jag vill inte att min tvååring kommer hem från dagis och bryter på en blandning av något språk och Stockholmska "Tjeeenare morsan, hur ee leeeget?"
Det känns inte som den levnadssituation vi har nu kan erbjuda det mitt barn behöver.
Jag ser fullt av praktiska problem, hon låter känslorna styra. Känslor styrda av hormoner, jag hoppas ju att hon faktiskt kan se de praktiska problemen också.
7 kommentarer:
Jag vill så gärna lägga en kommentar. Jag vill försöka lägga en opartisk kommentar eftersom jag faktiskt läser Annas blogg varje dag.
Det är svårt, jag är tjej och har kanske lättare att se Annas betende än ditt. Men sedan samtidigt beskriver du dina känslor bra, du skriver på ett bra sätt så jag vore en idiot om jag inte skulle förstå att det är svårt för dej, och för Anna. Samtidigt måste jag säga att jag blir djupt berörd. För vilken människa som helst ser att du älskar henne.
MEN..
Du är 25 år, när jag var 25 hade jag redan haft barn i 5 år. Jag är 28 nu och har 2 barn. När jag var 18 gjorde jag en abort. Och faktiskt måste jag säga att Anna har rätt där. Jag ångrar min abort nått fruktansvärt. Kanske inte så mycket nu men gjorde det fram tills jag blev ofrivilligt gravid igen. Men jag har ALDRIG ångrat mina barn. Och kommer aldrig att göra.
Jag tycker det är bra att du tänker på det praktiska, det är aldrig lätt att skaffa barn, men det är heller inte så jobbigt eller svårt som jag tror att du tror. Egentligen den som blir låst är Anna, du blir inte alls låst på samma sätt som henne, även om du har ett ansvar.
Allt går att lösa bara man vill lösa det. Och det kostar heller inte så mycket med barn som man kanske föreställer sej. Visst kostar det, men det är en kostnad jag aldrig tänker på idag. Det är en sån självklar sak som man växer sej in i.
Jag anser att livet tar ju inte slut bara för att man får barn. Barnen växer upp och det finns ett liv under tiden och efter den tiden med.
De saker som du tar upp i din blogg tex om lägenheten, allt sånt är praktiska saker som faktiskt går att lösa om man verkligen vill.
Se inte allt negativa, se det posstiva också. Det kommer ett barn om 8 månader som är en del av dej och Anna. Ett barn som du kommer att älska. Även om du bär på dessa känslor som du bär på idag så är det inte alls säkert att du kommer att känna så när barnet är fött.
Och om du har starka känslor för Anna så tror jag du kommer att ångra dej en dag, och den dagen kanske det är försent.
Så se det inte jobbigare än vad det är, en papparoll växer du in i undertiden Anna bär på barnet.
Mvh Marra
Du skriver en bra förklaring till varför du vill vänta, en anledning som jag tycker är väldigt bra. Visst älskar man sitt barn över allt annat och inte ångrar man dem när de finns här. Däremot är det inte rättvist mot barnet att flyttas långt från ena föräldern, för som det verkar på Anna kommer hon flytta upp till Dalarna.
Det jag inte förstår är varför ni inte kan kämpa tillsammans, ni verkar ju älska varandra. Barnet är här för att stanna så ditt liv är för alltid förändrat ändå. Du verkar ha för mycket vett för att inte bry dig om ditt barn.
hejhej, jag läser anas blogg varje dag, och nu hittade jag din, jag har en blogg ( http://blogg.aftonbladet.se/380)
jag tror verklgien att det här komemr gå bra, jag fick mitt första barn när jag var 21 år och mitt nadra när jag var 23 år, det är bra, bättre att vara ung förälder än en gammal, ditt liv slutar inte ioch med ett barn, sen är det ju så att man inte alltid kan välja tidpunkten själv, det bästa är klart att välja det själv planera det, men kan du inte se detta som en underbar gåva,?
du verkar väldigt smart och det gör Anna också..
jag önskar er all lycka, och jag tror att det löser sig för er kram
Japp så är det grabben.
Vi män har inga rättigheter när ett barn väl blivit till. Synd att du skulle upptäcka det på det här viset men det är ju också det vanligaste sättet.
Det är HELT och hållet kvinnan som bestämmer i det här, rätt eller fel? men så är det.
Jag föreslog en gång en lagändring i min blogg. Kvinnor som väljer att sätta ett barn till världen mot pappans vilja skulle tvingas frånsäga sig alla krav på underhåll ifrån pappan eftersom det är HON som tar beslutet om att skaffa barn. Om en man vill ha barn men inte kvinnan blir det ju mer komplicerat men ändå fullt möjligt att använda samma lagförslag för mammans räkning.
Jag har läst hennes blogg och hon kommer aldrig att ändra sig enligt mig, så du kan lika gärna ge upp och istället göra vad du kan för att förhindra att du hamnar i ett PAS förhållande. Se till att du finns där för barnet från dag ett och skit i vad hon tycker om det.
Lycka till mannen...
//Mr Galahad
Mr Galahad.
Jag VILL att han ska finnas där från dag 1!
Det där med att kvinnor är från venus och män från mars får ett ansikte i detta inlägget.
Män och kvinnor är och tänker olika.
Kvinnor är mer känslomässiga och män mer praktiska i sitt tänkande.
Jag kan så väl förstå er båda,(jag har oxå läst på A:s blogg)
Och just nu så är ni båda i chocktillstånd.
Men något jag reagerat på när jag läser bådas bloggar är ju att ni fortfarande har känslor för varandra ................. nånstans måste ni ju kunna mötas och prata om allt detta.
Om det är svårt att prata på ett bra sätt med varandra i kaoset ni lever i nu så varför inte gå och prata med varandra på familjerådgivningen???
Med två terapeuter en kvinnlig och en manlig (så har båda var sin "allierad")
Om inte annat så kan ni kanske få upp ögonen för varandras tankar och känslor.
Man snöar så lätt in sig i sina egna och får tunnelseende!
Ett barn man fått ångrar man inte och inte alltid en abort heller MEN oavsett om man ångrar en abort eller inte så sätter den sina spår.
Tankar som dyker upp ,att nu skulle "den" varit si eller så gammal,en undran hur den skulle sett ut och såna saker.
Jag har 4 barn och har gjort 1 abort..........och det var mitt i barnaskaran,inte första eller att jag blivit gravid efter nr.4 och inte ville ha fler.
Jag kan inte säga att jag ångrar mig,men tankarna på "den" som jag valde bort dyker upp emellanåt och då hugger det till.
Eller ibland när jag tittar på nån av mina barn så kommer tanken......hur hade "den" varit,sett ut osv.........
Nu har jag svammlat en massa här. Det är inte lätt att "råda" andra.
Ville bara dela med mig av mina erfarenheter.
Jag hoppas det löser sig för er på ett bra sätt.
Neverstop: Ett barn man fått ångrar man inte och inte alltid en abort heller MEN oavsett om man ångrar en abort eller inte så sätter den sina spår.
Absolut, alla säger ju att man tänker på det ibland, men långt från alla ångrar sig. Å andra sidan, att behålla barnet sätter också sina spår...
Det här med terapi.. det tas upp i några inlägg längre fram tror jag.
Något vi inte ens tagit upp men jag vet vi är överens om är iaf att det inte ska adopteras bort.
Skicka en kommentar