Nej du har bara sin blogg med tusentals läsare om dagen där alla kommentarer säger "Han är en skitstövel." efter allt du har skrivit.
Blev det för mycket när du själv insåg att även detta mynt har två sidor?
Jag pratade med en kompis idag, en något avlägsen kompis, vi har aldrig pratat känslor förut. Festat några gånger, men aldrig pratat. Det gjorde vi nu. I 1 timme och 20 minuter. Och jag som glömde handsfreen på jobbet, nu har jag ont i huvudet. Men, det intressanta är att det var inte svårt för henne att förstå hur jag tänkte alls. Och efter detta med Annas utbrott börjar jag bli lite orolig att jag beskriver mina känslor för hårt. Det är folk vi känner som läser det här. Dessutom är jag naturligtvis också uppriven och sårad. Hon har gjort något som jag inte trodde om henne. Man kanske skriver saker man inte riktigt menar egentligen. Jag vill inte att våra gemensamma kompisar ska se henne som annas bloggkompisar ser mig, som en skitstövel. Jag älskar henne, och kommer nog alltid att göra.
Jag har skrivit klart inläggen till och med måndag. Lösa textmassor för tisdag. Jag kan ju säga att söndan var en riktigt hård och tung dag, och måndagen är väldigt personlig. Anna tycker den här bloggen inte är tillräckligt anonym, och vill att jag startar upp den på någon annan adress. Jag tror inte det gör någon skillnad, trots att ni läsare inte vet några namn utan bara en lång historia är det förvånansvärt enkelt att hitta den andra bloggen. Och så kommer det nog vara även om den startas om.
Men, och det säger fler kompisar också, det går för fort. Vi måste lugna ner oss nu, stanna upp och tänka efter. Jag hinner inte ens skriva ner allt som händer de två senaste dagarna, hur ska jag hinna tänka på framtiden?
Nu när jag sitter och skriver allt det här hoppas jag verkligen att mycket av detta är graviditetshormoner. Jag tror inte hon är sån här på riktigt. Jag tror inte jag är sån här på riktigt. Panik, ångest, och starka hormoner.
Hon raderade alla inlägg på sin blogg, men jag hann spara RSS-prenumerationen innan innehållet försvann därifrån. Hur hon tänkte är ju också intressant om några år, och det ska också sparas.
Jag skrev denna kommentar på hennes blogg, men den får ligga här istället:
Jag skriver absolut inte för att få dig att må dåligt. Jag skriver av två anledningar, och det är för att jag ska kunna läsa om några år och kunna förstå hur jag tänkte. Och, för att varenda gång jag ska förklara detta för ytterligare en kompis du har pratat med så börjar jag gråta. Jag orkar inte. Dom får läsa mina tankar här istället.
Sen är det naturligtvis inte kul att du får såna där läskiga kommentarer. Men av 3000 läsare så är det självklart någon som inte förstår att detta inte är tv, att det är verkligare än en fabricerad dokusåpa. Att detta är på riktigt. Tre liv vars öden bestäms just nu, och det går alldeles för snabbt. Det är säkert någon av dessa 3000 läsare som gjort andra hemska saker också, statistiskt sett är flera av dom våldtäktsmän, de har misshandlat hemlösa och mobbat folk ner i skorna.
När man når en stor publik kommer alltid forumtroll, tydligen oavsett ämne, vars enda mål här i livet verkar vara att förstöra ställen på internet där folk pratar med varandra. Här håller jag med de andra helt och hållet, såna kommentarer ska ignoreras, och enligt mig än mindre publiceras.
Sen är det naturligtvis inte kul att du får såna där läskiga kommentarer. Men av 3000 läsare så är det självklart någon som inte förstår att detta inte är tv, att det är verkligare än en fabricerad dokusåpa. Att detta är på riktigt. Tre liv vars öden bestäms just nu, och det går alldeles för snabbt. Det är säkert någon av dessa 3000 läsare som gjort andra hemska saker också, statistiskt sett är flera av dom våldtäktsmän, de har misshandlat hemlösa och mobbat folk ner i skorna.
När man når en stor publik kommer alltid forumtroll, tydligen oavsett ämne, vars enda mål här i livet verkar vara att förstöra ställen på internet där folk pratar med varandra. Här håller jag med de andra helt och hållet, såna kommentarer ska ignoreras, och enligt mig än mindre publiceras.
8 kommentarer:
Det här är första inlägget som du har gjort som är lite vettigt. Känns som att du kanske har blivit lite mer verklighetsförankrad.
Det är väl klart att Anna upplever graviditetshormoner hon ÄR GRAVID och kommer så att förbli, inse faktum. Tycker att det är bra att du skriver av dig dina känslor.
Det du måste förstå är att ett barn ej ska behöva plikta med sitt liv(abort) för att en kille på 25 år fortfarande vill leva livet. Det här barnet har inte bett om att bli till under dessa omständigheter men nu är det så. Tror faktiskt att ni kommer att bli två bra föräldrar när allt det här har lagt sig. Tycker bara att det är väldigt synd att det är så mycket mellan er som blir förstört i processen. Det är förresten många småbarnsföräldrar som drar iväg en vecka på semester och lämnar barnet hos barnvakt för att sedan komma hem pigga och glada.
Till Anonym:
Ska barnet straffas för att Anna av egositiska skäl vill behålla det? Hallå, logiken... Släpp det där med att Anna eller Johan har rätt, tänk på det lilla barnet istället.
Är det någon som sätter det i centrum? När allt handlar om hurvida föräldrarna är mogen eller redo eller inte ser jag inte att barnet står i centrum.
Johan: Jag tror helt ärligt att det går att komma överens och även få en relation, vänskaplig eller förhållande, att fungera. Du kan göra mycket även om du har barn, det blir mer planering bara.
Anna: Det var du som började göra det här till ett öde för allmän beskådan då du la ut det i din blogg, där du till och med har bild, och målade Johan som boven.
Jag tycker det är synd att ni inte kan komma överens, uppenbarligen älskar ni ju varandra väldigt mycket.. Och det är det, inte logik, som brukar få förhållanden att gå framåt.
Barn har växt upp till underbara individer under sämre förhållanden än dessa.. Att ha någon som älskar en, och sätter en i främsta rummet, är nog det som är mest relevant, inte att kunna ha de senaste "it-sakerna" först, eller att bo i det flashigaste området..
Visst kan jag förstå dina känslor, självklart.. Men jag förstår hennes också, och att hon inte gör detta för att såra dig, eller för att hon är "egoist".. Tror inte hon skulle behållt barnet om hon inte ansåg att hon kunde ge "henom" ett bra liv..
Till Anja: Så hon vill av egoistiska skäl behålla barnet? Är det då inte av lika egoistiska skäl som han INTE vill behålla barnet? Om man nu väljer att se det så? Jag anser att Anna sätter barnet i centrum.. Hon har redan anpassat hela sig till att vara en mamma och ge barnet en bra start redan innan det finns.. hur kan det vara att inte sätta barnet i centrum? Om nu inte Johan vill ta del av barnets liv så är ändå inte det något som automatiskt kommer att göra så att barnet far illa?
Anna har inte utmålat någon som "bov".. Hon har berättat vad som hänt och låter läsaren själv avgöra vad den tycker.. För det faktum att hon är gravid, och blev lämnad p.g.a det, går ju inte att bortse från? Sen är det ju upp till var och en att avgöra om Johan är dum som lämnar henne, eller om hon är dum som väljer att bli mamma mot hans vilja.. Eller?
Ullio: I den här bloggen har vi inte ens kommit till breaket ännu, märks att du läst händelserna i förväg på en annan blogg. :)
Jag har inte ens försökt låtsas som något annat iom att jag skriver att jag förstår henne också?
Har man själv varit gravid och gått igenom de känslor som hon går igenom så har man en annan förståelse för hennes känslor för bebis än vad en som inte bär på den någonsin kan förstå..
Det är inget elakt ment, det bara är så..
J - Jag måste säga att jag förstår dig (med det inte sagt att jag inte förstår Anna!) Jag har gjort en abort, för ett par månader sedan. Ångrar det inte en sekund. Just då kändes det tungt, hormoner, känslor, allt blir bara en enda stor röra men jag visste innerst inne att det här inte var något som jag ville.
Där var det ombytta roller. Han ville behålla barnet, men inte jag. Han tyckte inte att det fanns något som hindrade oss. Jag hittade miljoner anledningar.
Hade jag varit kille, hade jag alltså blivit pappa om ca 3-4 månader.
Visst hade jag klarat det, men jag vill ha ett barn som jag verkligen VILL ha. Jag vill inte "lära mig leva med det" eller "komma att älska det när det kommer".
Jag vill känna lycka och spänning under hela graviditeten. Vare sig barnet är planerat eller oplanerat.
För där kan jag inte annat än tycka att det är TVÅ som ska bestämma. Visst, det är kvinnans kropp det handlar om. Men bara i 9 månader. Efter det handlar det om 3 människors liv.
Jag är riktigt glad, att det var jag som var kvinnan i den situationen. Annars hade jag också fått anpassa mig, när någon annan bestämde min framtid..
Finns inte så mycket mer att säga, mer än att jag hoppas att ni båda kan komma överens om ett beslut.
Eftersom ni varit tillsammans i så många år så hoppas jag verkligen att ni hittar en lösning som blir bra för er alla 3. Tyvärr så växer man ju ifrån varandra ibland och det vore synd om ett barn ska behöva komma i kläm.
Kram
Linda: Det är nog precis så, de som vill behålla det gräver ner alla problem med "det löser sig". Det är klart det löser sig, förhoppningsvis dör man inte heller.
De som inte vill behålla ser tusen problem, till och med förstorar de som inte finns.
Jag är glad för din skull att det känns som du tog rätt beslut. Jag är ledsen att jag inte är kvinnan i förhållandet.. Om man ska lära sig av sina misstag kanske man ska försöka byta kön till nästa gång... ;)
Nämen det är just det, om båda vill ha det är det ju en helt annan femma. Och jag är helt övertygad att även pappan kan få känslomässiga band till ett ofött barn, om man båda vill ha det, man ligger och smeker magen om kvällarna osv. Men det är klart det blir problem för mig när jag inte vill.
Och alla säger att man kommer att ändra sig när den kläcks. Jamen det är klart, det är ju inte individen man inte vill ha, det är tidpunkten för ett barn.
Skicka en kommentar