Det första hon säger är hur mycket pengar hon ska ha av mig för lägenheten. Det absolut första hon säger. Praktiska detaljer är knappast något man tänkt på ännu. Och jag tycker inte man ska tänka på sånt än heller. Jag skyller det på att hon egentligen inte menar det, det är hormoner osv som gör att man inte kan tänka klart. Man behöver tid att tänka.
Anna vill bo kvar tills hennes utbildning är slut i februari, sen flyttar hon till dalarna och låter sos betala lägenhet.
Great, skaffa barn, gå på sos, snylta på skattebetalarna, låt någon annan bestämma hur mycket mat du ska köpa per månad. Mycket moget. Men dalarna är bra mycket bättre än en skabbig stockholmsförort för mitt barn. Inte är det speciellt långt heller, bara man har bil.
fredag 23 november 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Det är ju glädjande att du skriver "mitt barn" nu.
Ehm. Soc ska INTE betala lägenhet åt mig! Det har jag ALDRIG sagt! Jag har sagt att mor och far hjälper mig ju...
För övrigt pressade jag dig inte på pengar. Men du gjrode ju slut med mig i bilen! Jag var jävligt arg och menade på att det sker inte helt utan konsekvens ens för dig att bete dig sådär...
Men det vet du ju också för vi pratade om det idag. Vet att du författade inlägget innan dess.
Ursäkta det jag skriver nu men det var precis min tanke. Jag betalar skatt, jag är ensam med barn men har aldrig snyltat på skattebetalarna. Aldrig vänt mig till soc hur tungt det än varit. Jag ska klara mig själv så jag kämpar på och sett till att jobba alt. tagit studielån för min inkomst. Varför? För att JAG inte vill betala bara för att andra ska kunna bete sig som egoistiska svin, därför har inte jag heller varit ett.
Föräldrapengar får man när man förtjänat dem via jobb, får man inga så har man inte förtjänat dem. Jag behöver mina pengar själv och till mitt barn.
Men nu är läget som det är så det är bara hoppas att ni löser det på bästa sätt för BARNET. Vill du vara aktiv i barnets liv eller bara en som betalar underhåll i 18-21 år? Barnet behöver dig och jag hoppas du flyttar med Anna till dalarna även om ni inte kommer leva ihop.
Det här var det första pajkastningsinlägget från din sida. Jag hoppas det blir det sista...
Nu tycker jag att du ska ta det lugnt men var du säger innan du drar upp alldelse för djupar sår som inte går allt läka. För 8 år är en långt tid tilsammans kasta inte bort det nu, men massa meningslöst strunt prat.
Jag tycker att du just nu beter dig som en stor idiot.
Så nu har jag sagt det och nu går vi vidare.
Det första jag undrar är om du kan förstå Annas resonemang ?
Kan du föreställa dig hur det känns att veta att ett barn just nu håller på att ta form i din kropp ?
Kan du sedan föreställa dig den vånda, den ångest, den panik det orsakar att veta att jag väldigt snart måste ta ett av mitt livs svåraste beslut.
Antingen ska jag genomgå en abort, vilket är allt annat än så lätt som många vill hävda.
Jag gjorde en abort som jag idag inte ångrar, men det var bland det värsta jag gjort och jag är högst tveksam till om jag någonsin kan göra om det.
Kan du förstå det, på vilket sätt en abort påverkar en även om man inte vill ha barnet ?
Kan du förstå att det är värre för kvinnan eftersom det är hennes kropp vi pratar om, det är hennes kropp som påverkas just nu och det är i hennes kropp hormoner rusar och man känner av graviditeten i stort sett från dag ett på olika sätt.
Om du kan förstå allt det här kanske det blir lite lättare för dig att förstå att du och Anna resonerar på helt olika sätt.
För du har inget som helst band till barnet, du känner inte det i magen, du behöver inte gå igenom aborten rent fysiskt.
Om du förstår det så kanske du även kan förstå att valet är inte lätt att ta och om hormonerna skriker att det är ett barn som finns i magen så är det inte lika lätt att göra en abort, som det är för dig eftersom du inte kan se det som något mer än celler som är i magen.
Det är självklart hemskt att bli pappa när man inte vill, men det jag vill ha sagt är att du ska försöka förstå hur det känns att ha något som växer i magen, och sedan se om beslutet skulle varit lika lätt för dig att ta om det var du som hade cellklumpen i din kropp, om det var du som blev bombarderad med hormoner
och du "jag sa": kan förstå helt ärligt i ditt hjärta vad det innebär att vara onskad? Att ärligt förstå vad det handlar om att sätta dina egna känslor åt sidan för ett barn? Att växa upp med vetskapen att du inte var önskad? Sluta var så jävla ego och sätt det lilla livet först.
Alla kommentarer FÖR barnet är bara vad människor som var älskade har att säga.... Där finns inga styvföräldrar med, styvsyskon som får två föräldrars kärlek... Lev mitt liv som barn en vecka så skulle ni förstå vad verkligheten kan vara, den verklighet man inte kan skydda någon mot.
jag: "Det första jag undrar är om du kan förstå Annas resonemang ?"
Vid tidpunkten för händelsen, nej.
"Kan du sedan föreställa dig den vånda, den ångest, den panik det orsakar att veta att jag väldigt snart måste ta ett av mitt livs svåraste beslut."
Det beslutet är ju redan taget, det var med tidigare under söndagen.
I övrigt har du intressanta saker att säga, alltid intressant med folks erfarenheter.
Du säger att du inte kan förstå Annas resonemang, tror du då att hon kan förstå DITT resonemang ?
Det är här det blir problem och där alla bråk uppstår.
Ni står på helt olika ställen.
Även om du hade velat ha barnet hade du inte kunnat förstå hennes situation, även om hon inte velat ha barnet hade hon inte kunnat förstå din situation.
För din situation är att du ska få ett barn, men som pappa tror jag inte man kan förstå vad det är förrän man faktiskt håller barnet i sina armar 9 månader senare.
Hur skulle du kunna ha något band till ett barn som för dig faktiskt inte existerar, det är full förståeligt.
Annas situation är att hon redan känner sig som en mamma eftersom hon känner i sin kropp att det växer ett barn, hon har redan en kontakt, ett förhållande med det som växer i magen, även om hon vill ha kvar det eller ej så finns det redan ett band mellan cellklumpen och henne.
Jag tror att om ni båda kan förstå att ni inte kan förstå varandras situation så kanske det blir lättare för er att göra allt ni kan för att försöka prata på ett bättre sätt med varandra.
Du måste försöka förstå att Anna inte har en möjlighet att tänka som dig eftersom hon har ett naturligt band till det som växer i magen på henne.
Anna måste förstå att du inte har en möjlighet att förstå henne eftersom du inte har ett endaste litet band till barnet, för dig finns det inget barn än eftersom det är omöjligt för dig att känna en samhörighet med något som växer i en annans kropp.
Det är först när du får en chans att faktiskt känna barnet, genom t.ex sparkar, som jag tror att du kan förstå att det är något som växer därinne.
jag är glad att du förtydligade dig i ett nyare inlägg om att det är dina känslor du skriver om och att du blir arg och skriver det.
Men tänk på att ord kan göra djupa sår som inte går att reparera, och jag är så övertygad om att ni älskar varandra och det gör ont i mig när ni helt vänder varandra ryggarna och inte ens vill visa varandra grundläggande respekt
Det blev ett sånt jävla tjat om det här inlägget, trots mitt förtydligande.
Det här är känslan alldeles efter man gjort slut med någon efter åtta år. Självklart är den inte rationell.
Jag tycker inte alls det är fel att gå på sos - om man måste. Det är ett övergående stadie och det är bra att det finns som stöd den period man behöver det. Men att _planera_ sitt liv för att gå på sos tycker jag är en lite en annan sak.
Anonym: Ja man får ju hoppas det inte är brevbärarens barn i alla fall ;)
Jag: Du säger att du inte kan förstå Annas resonemang, tror du då att hon kan förstå DITT resonemang ?
Vid tidpunkten för inlägget, nej.
För din situation är att du ska få ett barn, men som pappa tror jag inte man kan förstå vad det är förrän man faktiskt håller barnet i sina armar 9 månader senare.
Här håller jag inte med dig, jag tror man mycket väl kan vara med även under graviditeten. Men det får en pappa som önskade ett barn svara på, för vet gör jag inte.
Fast det är en stor skillnad på att vara med under graviditeten och på att faktiskt förstå och känna ett band till barnet.
Om du inte sett, hört eller känt barnet hur tusan ska du då kunna ha något band till det, det är omöjligt.
Och jag tror du kan fråga de flesta frivilliga pappor och de kommer säga att de inte hade något band till barnet förrän det faktiskt hade fötts.
Visst, de såg barnet på ultraljud, de kunde känna barnet sparka i mammans mage, men det är surrealistiskt och väldigt svårt att ta till sig.
Och från min sida var det ingen kritik, och jag hoppas att du inte tog det som sådant.
Utan det var mer ett sätt att säga att du har rätt till dina känslor och tankar eftersom det för dig är omöjligt att förstå eller känslomässigt känna att det är ett barn.
Kan du känna hur det är att gå på månen ?
Du har sett bilder av det, du har hört folk prata om det, men det är fasen omöjligt att förstå hur det verkligen är att vara på månen.
Först när du är på månen kan du förstå.
Anna är just nu på månen, och du är nere på jorden och förväntas förstå hur Anna har det.
Flummigt värre blev det nu kände jag :D
jag: Och från min sida var det ingen kritik, och jag hoppas att du inte tog det som sådant.
Inte alls. Vi kan sluta diskussionen vid att jag helt enkelt inte vet. Någon gång i framtiden med ett önskat barn får jag veta. Tills dess kanske någon pappa här kan svara?
Tills dess kanske någon pappa här kan svara?
Det märks att det är mest tjejer som läser detta...
Skicka en kommentar