Jag och anna var inte sådär jättebra redan innan det här hände. Dels hela historien i höstas, men även när man inte tänker på den så var det inte jättebra. Vi har pratat några gånger om det under hösten, men framför allt så kändes det inte för mig som om det fanns någon åtrå från hennes sida. Ingen Mojo. Det kom jag och tänka på tidigare under helgen när jag hittade några kläder bakom sängen som ramlade ner när hon grävde i sin garderob i förra veckan. Sexigt nattlinne, sexig kort kjol och annat sådant.
Inget sånt har hon haft på sig på väldigt länge. Allt liksom bara känts som hon inte vart genuint intresserad av mig. Inga försök att klä upp sig lite fint, göra det mysigt osv. Från båda hållen naturligtvis. Trots att vi pratade om det och försökt göra nåt åt det så blev det inte bättre. Så att det vart ett break till slut hade nog kommit ganska snart ändå. Känns naturligtvis väldigt sorgligt. Sen att det kommer just exakt nu är ju för att man tänker över vad man vill med livet egentligen. Och nej, det känns inte som jag vill vara i en relation som saknar åtrå. Jag och anna är över som par.
Nu har det ju tyvärr kommit lite mer till den här relationen än bara oss två. Och jag kommer ju få ta mitt ansvar trots att jag är överkörd. Så mycket ansvar som man kan ta för ett nyfött barn på en annan ort. Det lär väl bli någon slags halv helgpappa, åka och hälsa på någon helg i månaden. På nåt sätt tänker jag redan nu hur fint det skulle kunna vara med längtan och bakandet i ugnen när det är planerat och önskat.
Först måste jag ju säga att jag tycker det är stor skillnad på individ och timing. Jag kommer ju aldrig att önska att individen inte fanns, men kan ju som så många andra önska att tidpunkten hade vart bättre. Men jag är faktiskt orolig för hur jag själv kommer att behandla mina barn i framtiden. Tänk om jag inte kan ge mitt förstfödde barn den kärlek han/hon förtjänar för att jag tycker att tidpunkten var så usel? Ni pappor som vart i såna situationer, kan man tycka om sina barn olika mycket pga hur jobbig timingen var när de kom? På sikt misstänker jag ju att det mer likadant, för när man har 2 planerade barn också så har man ju redan den här andra typen av familjeliv istället. Villa, volvo, vovve osv. Men tills dess, gör den besvärliga praktiska situationen att man tycker om barnet mindre? Jag hoppas inte det.
torsdag 6 december 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Jag kan väl egentligen inte svara på din fråga.. Men jag har två äldre halvsystrar.. Den ena är min pappas biologiska och den andra är "hans", men ingen vet vem pappan är. De har haft en riktigt usel relation. Det har nog dock mest med mamman och göra. Hon var 15 eller nått tror jag o verkligen inte mogen för barn, men pappa tog sitt ansvar hela tiden, tills mamman skiljde sig och tog barnen.
men iaf tror jag att det är viktigt att ha en öppen dialog med barnet.
Pappa har bara kontakt med det biologiska barnet nu. De kanske träffas max en gång om året.
Nu är ju båda två över 30 så de kan ju gott o väl bestämma vad de vill. Men jag tror att "sveket" sitter kvar hela tiden.
Så som sagt.. Ha en öppen dialog.
Du önskar inte att indviden inte fanns men du går och hoppas på missfall? Låter helt normalt, absolut. Du får ursäkta, jag känner inte dig och kommer förmodligen aldrig att göra det - men hela din blogg ger ett intryck av en bortskämd barnunge som fösöker framstå som vuxen och ansvarstagande samtidigt som du gör allt för att framställa din fd som obalanserad, egoistisk och omogen. Jag hoppas verkligen att hon hittar någon som i framtiden kan ta papparollen i den här situationen för ärligt talat så tror jag inte du klarar av det. Inte om man utgår ifrån det du skriver iallafall. Men man kan ju förändras, det är bara att hoppas. Både för deras och din skull.
Måste bara säga att det inte är ett dugg konstigt om man efter 8 år ihop inte alltid är "sugen". Sånt där kommer och går i perioder. Vidhåller att man också ska vara bredd att ta ansvar om man ska ha sex. För som sagt är preventivmedel inte 100%. Känns inte som att du är riktigt mogen för att ha sex än heller faktiskt.
Jag skrev i en tidigare kommentar att jag hoppades på en återförening o att du verkar vara en bra kille. Tar tillbaka!
Du verkar oerhört omogen o jag kan hålla med om att du hellre inte skulle ha barn. Men det är ju inte Annas fel. Tydligen har du dolt din omogenhet rätt bra för henne.Jag förstår inte hur hon kunnat undvika att se vilken jättebebis hon var ihop med men...
Du ville för allt i världen inte ha barn. Då har man inte en preventivmetod som den ni hade!!! Skylla på att inte hon skulle ha hormoner i sej? Löjligt! Du kunde kastrerat dej! Steriliserat dej det är ett enkelt ingrepp och lätt att återställa.
Borde du gjort. Att du inte gjort det utan sprutat sperman in i hennes livmoder... bara ditt ansvar anser jag. Eftersom Anna kan tänka sej att ha barn.
Jag tror, som kvinna, att du kommer älska det barnet som ditt barn. Däremot tror jag att när du väl träffar henne du planerar ditt barn med så kommer kärleken till det nya barnet bli mer påtagligt. Jag tror inte att man älskar nåt av sina barn mer, man älskar dem bara på lite olika sätt.
En manlig vän till mig har två barn, det ena planerat och det andra blev till vid en kortare relation, olika mammor då. Det planerade barnet kommer varannan vecka och det andra varannan helg. Han gör ingen skillnad på sina barn och han älskar dem lika mycket. Hans engagemang i det barnet han inte valde att sätta till världen är mindre, men det är för att mamman inte tillåter honom ta mer ansvar. Det barnet har mamman valt att ha ensam vårdnad om. Avståndet är också ett hinder. Hans barns mamma valde att flytta innan barnet var fött, som din "anna", då kan man omöjligt engagera sig lika mycket som när barnet bor nära.
Varför tar du bara inte och växer upp och blir en man istället för att springa omkring som en omogen tonåring? Hela tiden är det din värlsbild som skall råda och det är den du vill leva efter. Sex är inte enbart ett nöje, inbland medför det livslånga förpliktelser som barn t.ex. Har du inte varit beredd på barnet skulle du heller inte accepterat sexet utan skydd som du nu gjorde.
Det val du nu gör är det val du får leva med i resten av framtiden. Konsekvenserna av det kommer du att få känna av genom att det ekonomiskt kommer att hämma dig i din framtid. Tänk på att kronofogden inte räknar in underhål som en levnadskostnad utöver existensminimum. Hamnar du någon gång hos det kronkalle kan du räkna ut vad existensminimum minus underhåll ger dig att leva på. Du har inte en chans att ta dig ur situationen. Din enda chans från och med nu är att alltid ha ett jobb.
Det är många i din situation som slutar sina dagar sittandes på en bänk som dricker ur bruna påsar.
Men det låter på er som att det enda sättet att ta sitt ansvar är att vara tillsammans med någon jag inte vill vara tillsammans med.
så kan det ju inte heeler vara, många separerar fast man har gemensamma barn.
gunnars kommentar ignorerar jag, du har ju inte läst historien. (vi hade skydd)
mefistos: vad är det för preventivmetod? vart kan man läsa mer? (har inte vetat att det finns något sätt att återställa sterelisering)
helena: Du önskar inte att indviden inte fanns men du går och hoppas på missfall?
Individen finns ju inte än.
moralkärringen: Måste bara säga att det inte är ett dugg konstigt om man efter 8 år ihop inte alltid är "sugen". Sånt där kommer och går i perioder
ja men det är klart, det har det gjort tidigare också. Men den här "perioden" är nästan ett år, så nä jag tror inte det är någon period som går över.
Nej man ska inte vara tillsammans med någon man inte älskar.
Så du och Anna gör helt rätt som går skilda vägar.
Nu har Anna en möjlighet att hitta en riktig man som vet vad det innebär att ta ansvar och som vet hur man beter sig som en vuxen karl.
Själv kan du börja leta tjejer på högstadiet, ni är väl ungefär på samma mognadsgrad.
Sällan har jag läst en blogg som varit så full av stackars-mig syndromet så grattis. Du har lyckats med något iaf.
Blir lite irriterad faktiskt.
Jag måste säga att de flesta som lägger kommentarer i din blogg är personer som kommer från Annas blogg och har tagit ställning MOT dig redan innan de läser här. Det är synd för du får inga ärliga kommentarer efter DINA inlägg utan allt speglas på vad som skrivs i hennes blogg.
Trist beteende av personer som anser sig vara så allvetande.
Men varför kan inte folk bara se att en blogg är ett urval av ens tankar! Man behöver INTE vara politiskt korrekt i sin blogg!! Vill man ösa ur sig alla sina tankar så ska man väl få göra det! Anna har valt att föda sitt barn oavsett vad du tycker/vill och då får hon väl ta konsekvenserna av det också, inte svårare än så. Ingen av er andra sitter i Johans situation så varför ska ni bestämma vad han ska tycka och tänka?
Skicka en kommentar