Anna är ju dalarna varje helg, hon vill inte stanna kvar här en enda helg sen dag 1. Det är ett jäkla resande... Eftersom jag vart i dalarna också kan vi ju lika gärna åka tillsammans til storstan.
Instängda i en bil hela vägen, sist vi var det var gången vi breakade.
Men, vi bråkar inte alls! Vi ska inte göra detta ugly alls, vi ska kunna vara kompisar efter detta. Som det verkar så måste vi till och med träffas 20 år fram i tiden. Och ärligt så är det inte så hemst tanke att få hålla kontakten med anna. Och det är så det blir - vi går skilda vägar, men jag kommer ju naturligtvis göra vad jag kan för mitt ev kommande barn, även om jag inte fick vara med att planera fram det hela.
Det får gå som det går, man får försöka göra så bra det går under omständigheterna. Och så länge jag och anna kommer överens och inte bråkar så lär de gå tillräckligt bra. Hoppas jag.
Veckan går, jag och anna bråkar inte alls. Vi har till och med kollat på en film tillsammans (Simpsons-filen), men sådär jätteupplevelse var det inte. Man sitter ju inte och slingrar sig i soffan tillsammans liksom...
Och vem vet, någon dag någon gång i framtiden kanske vi vill åt samma håll i livet igen, kanske våra vägar möts igen. I en annan värld, i en annan tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du skriver att du inte varit med och planerat det hela!
då undrar jag bara: har du tänkt på att det har inte hon heller?? Men hon tar sitt ansvar över det som hänt och rättar sitt liv efter det!
Jag tror du har vuxit en meter eller så....eller,nu låter du ju lite positiv. Bra där =)
anonym #1: Det finns flera sätt att ta ansvar, att köra över den andra partern är inte ett av dom.
en till anonym.
Ni har verkligen hamnat i ett jättesvårt dilemma. Du har inte valt detta, och vore jag du skulle jag känna mig precis som du skriver överkörd, chockad, lesen, arg... alltihopa. Samtidigt tror jag att det är annorlunda att vara i den situationen att ha fostret i sin kropp. Jag skulle verkligen inte vilja göra mot någon det du nu drabbats av. Samtidigt skulle jag heller inte kunna ta bort något som levde i mig. Det behöver ju inte vara så för alla, men blev jag gravid skulle jag heller inte ha något val.
Jag tror att det finns inga rätt eller fel, vare sig från din eller din sambos sida. Utan bara olika sätt att hantera den här situationen ni är i nu, när värsta chocken och krisen lagt sig.
Jag skulle verkligen önska för bådas skull att ni kan försöka närma er varandra, se ur den andres perspektiv. För er skull. Barnets. Jag trór att det går, ni verkar båda i grunden vara sådana bra och vettiga människor. Folk hittar tillbaka efter otrohet, efter det mesta. Jag tror att om ni bara får tid att smälta värsta krisen och alla omtumlande känslor kommer det gå jättebra.
anonym#4:
Nej, det finns ju inga svar i regelboken här... Eller jo, det finns ju en jävla massa krav från omvärlden, men om man ser lite mer än den första meningen så är det helt enkelt en jävligt trist sits.
Nog kan jag se ur den andres perspektiv, och jag inser också att jag inte kan tvinga henne till en abort, speciellt inte i nuläget.
Men att gå tillbaka till förhållandet lär inte vara något alternativ som någon av oss ser nu. Från min sida så kan jag inte tänka mig att det kan sluta lyckligt. Dels för överkörningen, men även för sånt som fanns redan innan, för det var ju inte bra då heller. Ju mer man tänkt, desto jobbigare har ultimatumet i höstas känts.
Kärlek kan göra en blind, och det var vad som hände oss i höstas.
Men att tvinga sig tillbaka till ett förhållande som inte ens var bra innan den här händelsen kan bara sluta på ett sätt. Och det är men någon av oss som är värre sårad än nu. Om det sker om 1 år eller om 5 år vet man ju inte, men det kommer. Och har någon gått och blivit tillbakatryckt flera år då kan det bli ett riktigt ugly breakup.
Skicka en kommentar