Vaknar vid 4 på eftermiddagen av att anna messar och frågar om jag kan hämta henne vid tåget på centralen ikväll. Ingen bakfylla alls!
Vi kommer bra överens, kan prata och så. Men nu märker man verkligen såna här saker som man haft kärleksfullt överseende med förut, beteenden som man nu tänker på hela tiden.
Typ när hon sitter och kommenterar oavbrutet när vi kollar på Idol-finalen jag laddat hem (missade ju den förra helgen). Jag vill ju höra när dom sjunger, anna klagar på hur Marie står som en kyckling när hon sjunger. Hur mycket bättre det lät på vår surround-anläggning än på hennes föräldrars TV när hon kollade på det där. Kan det vart för att pappa snarkade så fort Marie sjöng? blabla bla... Jag vad vet jag, jag får ju inte höra något i alla fall.
Eller, hon har inga andra historier alls att berätta om dagarna hon varit borta förutom vad systrarnas små barn nu hittat på för upptåg, vad de sagt och gjort och så vidare.
Nej, det märks att vi vill åt olika håll, och vi redan kommit en bit från varandra. Hon tänker på barn, jag tänker på upplevelser.
söndag 23 december 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du skriver väldigt träffande om att saker man haft överseende med hos en partner kan verkligen bli stora irritations källor när man inte måste acceptera dem längre.
Egna erfarenheter du vill dela med dig av som anonym? :)
Egna erfarenheter, japp. som jag vill dela med mig av, njä. Sitter i en liknande sits med så färskt uppbrott att vi fortfarande bor ihop och gissa om jag upptäcker sidor som jag har svårt att leva med.
Mmm, jag blir till och med sur på att hennes garderob är ostädad eller att hennes jävla säng ska vara ivägen i vardagsrummet! Och fan vad det är stökigt, och jag har ingen aning vad hon håller på att packa för någonting. Helt omöjligt att städa! Ska gå och lägga sig redan, aldrig får man lyssna på musik.
Och skräp ska hon se på TV, ytterligare en serie man inte vill slösa bort tid på. Värst var det egentligen förut när det var Sunset Beach och Days of our Lives, men då var det gulligt. Nu är problemet att man gärna själv fastnar i Grays anatomy och Ugly Betty.
Sen vänder det, man blir lite tänksam, och saknar hennes glada skratt, små upptåg, insperativa idéer och envisa oviljor att göra någonting så fort hon får lågt blodsocker.
Skicka en kommentar