Var på fest hos I, en gammal kompis i södertälje jag inte träffat på många år. Damit, jag som inte hade tänkt å festa två dagar innan det är dags igen! Men vi gick ut på "hamn magasinet" hette det, nåt lokalt uteställe. Det var kul förfest och kul när vi kom dit. Förutom att min kompis jag kom till förfesten med försvann, jag som hade köpt en öl till honom och allt! Det visade sig sen att han blivit utslängd, hahaha :)
Han har tydligen lite problem med alkoholen. Inte som att han dricker för ofta, utan att han inte kan sluta när han väl börjat. Han dricker tills sin öl tar slut och får minnesluckor dagen efter. Lite trist att se, men han har ju fast jobb och lägenhet och klarat sig bra mycket bättre än många andra klasskompisar från högstadiet som röker både det ena och det andra pulvret och är stamgäst på torken. Han har ju till och med tagit sig från dalarna, nu har han ju världens möjlighet att göra något med livet!
Träffade en tjej på den här festen som var lite intressant att prata med. Snabbt sammanfattat hade hon breakat med sin kille efter 5 år i våras. Men efter ett halvår som singel i Borlänge hade hon kommit fram till att de andra som var singlar var det av en anledning, så hon tog tillbaka den hon visste älskade henne för den hon var. Vad han tyckte om behandlingen framgick inte riktigt, men de är ju tillsammans igen så...
Jag hann inte riktigt säga det till henne, men det där tror inte jag riktigt på. Däremot kan hennes beteende mycket väl vara typexempel på det här att man inte vet hur bra man har det förren man förlorar det.
Det är som att gå in i ett rum som doftar ljuvligt av nybakade bullar, men efter en kvart så uppskattar man det inte, man har vant sig. Men inne på affären bredvid som säljer doftljus luktar det gott! Hm, dålig liknelse, jag vet, men lite så är det :)
Jag tror inte att alla singlar är det för att de inte duger. Jag tror det finns någon för de flesta, men ibland är det jävligt svårt att hitta vem. Man kanske åker jorden runt och letar, men märker inte att han stått framför en hela tiden. Ibland kan det också vara alldeles för enkelt, som i mitt och annas fall.
Däremot kan det ju vara ont om vettiga människor i Borlänge, hahaha ;)
onsdag 2 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Håller med dig angående den sista meningen :-))
Vad menar du med den här meningen? "Ibland kan det också vara alldeles för enkelt, som i mitt och annas fall."
På vilket sätt var personen i en liknande situation? Var hennes pojkvän gravid när hon lämnade honom eller?
anna: jag har sagt hela tiden att det jobbiga är vår breakup, inte det andra problemet.
ylva: Vad menar du med den här meningen? "Ibland kan det också vara alldeles för enkelt, som i mitt och annas fall."
Jaa, jag tror det finns någon för alla där ute, man måste bara hitta varandra. (Med det sagt menar jag inte att det kommer vara för evigt sen, ingenting varar för evigt. Det kommer ta slut på det ena eller andra sättet och då får man se till att vara glad över den underbara tid man haft)
Vissa letar ihjäl sig, på andra sidan jorden, både här och där, vissa hittar aldrig den andra. Jag och anna hittade varandra direkt, bara 16 år gamla.
Det finns ju både för och nackdelar med det. Det är coolt på nåt vis att fått haft hela tonåren tillsammans, man blir verkligen äldre och visare tillsammans. Men det finns ju nackdelar också, typ som att man inte har någon aning om något annat liv än parliv. Nu är jag 25 och singel, jag förstår ju ingenting.
Det var en som ville slå på mig en propp helgen före nyåret när det var en tjej som höll på och bökade med att få fram nötter ur någon maskin på nattklubben. hon liksom hängde över vårt bord i flera minuter medan maskinen trilskades. Jag sa att det var trevlig utsikt, det var tydligen inte populärt :D
Apropå "Folk i liknande situation". Jag är i precis samma situation just nu. Googlade på "abort" så dök din sida upp.
Jag har streckläst de första inläggen och allt är skrämmande likt.
Jag förstår inte hur någon man älskar inte kan förstå och respektera att man inte är redo att skaffa barn. Jag tror det är det största man kan göra i livet (kanske tom vad livet går ut på) och om någon part inte är redo trodde jag att det självklara valet vore att låta bli.
Att jämföra en medicinsk abort med att behålla ett barn går ej. Jag är inte oempatiskt och förstår att en abort är hemsk. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att ha en levande varelse som växer i magen, men för mig känns det som en fis i rymden jämfört med att behålla barnet som kommer finnas till för alltid.
Jag vet inte vad jag kommer göra - jag känner givetvis ett ansvar, men samtidigt arg och besviken på att hon inte förstår. Just nu känns det som att HON tar MITT livs största beslut utan att jag får chans att påverka.
Bläh...
Skicka en kommentar