Anna skrev ett inlägg i sin blogg [länk] (som jag ganska sällan läser) som jag blev väldigt ledsen på...
Hur kan man fatta beslutet att behålla ett barn som den ena parten inte vill ha?
A) Man är säker på att man kommer att kunna ge barnet en kärleksfull och trygg miljö ändå. (Det kriteriet uppfyller jag med råge)
B) Man har inställningen att ett liv är ett liv. Det är en fråga om moralisk inställning. Jag är inte abortmotsåndare utan respekterar att andra kan ha en annan syn på livet än jag. Och i många fall tror jag det är bättre med abort (då uppfyller man ofta inte kriteriet jag har ställt upp ovan). Men för mig var detta aldrig en "cellklump" som fadern till barnet valde att kalla Peanut för. För mig var det ett barn från dag ett.
Det är nog väldigt lätt för den som aldrig har varit gravid eller den som har en annan inställning till liv mot vad jag har att sitta och döma och tycka "rätt eller fel". Till er vill jag bara säga att det här beslutet aldrig var lätt. Hela mitt liv har ju förändrats! Jag och killen har gjort slut efter 8,5 år, jag lämnar alla mina vänner i Stockholm och flyttar 25 mil till Dalarna. Men är det värt det? HELL YES! Och jag är så glad över det beslut jag tog! Jag hade mått dåligt resten av livet annars!
Vad andra tycker är egentligen helt ointressant. Men jag är personligen jävligt glad över att vi har en lag som säger att kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp! Tänk att bli påtvingad en abort. Vilket trauma! Säkerligen större än att bli påtvingad att betala underhållsstöd - för betänk att det är vad det handlar om. Man kan aldrig tvinga någon att bli förälder. Det värsta som faktiskt kan hända är att det svider i plånboken i sådana fall om man har inställningen att man inte vill ta hand om barnet. I jämförelse en liten uppoffring och garanterat mindre traumatiskt!
Jag skriver min kommentar på inlägget här också, jag misstänker anna inte kommer att godkänna den...
Nej det här inlägget blir jag förbannad på, det handlar om fan så mycket mer än "ett hål i plånboken"!!
Och hur hade ni alla kommentarslämnare hade ni tänkt att en kille ska kunna skydda sig bättre än en kondom? Det är ju inte som att jag aldrig någonsin vill ha barn, så sterilisering fungerar ju inte.
Problemet här är ingenting som handlar om rättigheter och lagar - det vore ett fruktansvärt övergrepp att binda fast någon i en gynekologstol och göra en abort när mamman vill ha kvar det. Nej det handlar som vanligt om kommunikation inom förhållandet, att veta vart den andra står, hur man tror man skulle skulle reagera osv.
I vårt fall så är det någon som anna ändrat inställning senaste tiden utan att jag hängt med på att det har skett en förändring.
Men hur du kan säga att allt jag får är ett hål i plånboken visar bara hur långt från verkligheten du är i det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ha ni är så roliga. Klart man inte ska tvinga kvinnor till abort. Att inte tvinga på män barn är ju också fel men lite svårare att lösa. Fast, ni glömmer ju barnet.. det är ju ganska så fel att ta ge liv till en individ, barn väljer inte heller att komma till världen. Exempelvis inte till en värld där ens föräldrar kommunicerar via en blogg! Ha oh my! Stackars barn, omognare föräldrar får man leta efter. Nivån på era resonemang är så otroligt låg. Lycka till barnet, alla mina sympatier ligger hos dig!
Inte sant som vanligt!
Jag har svarat dig i min blogg btw.
Kommunikation? Att du missat vart Anna står när det kommer till barn är nog en gåta för alla som känt er än längre tid.
Jakob: Att hon vart redo att få barn sen storasyster fick sitt är ju ingen överraskning, men hennes inställning till hur man hanterar en oönskad graviditet, den har jag inte hängt med på.
anonym #5711: Vi kommunicerar inte genom bloggen, vi pratar med varandra direkt. Jag kommunicerar utåt genom bloggen (se syftet i nästa inlägg). Vad hennes syfte med att blogga är vet jag inte. Antagligen att det känns skönt att skriva av sig.
När jag blev gravid va jag och killen helt oberedda på det. Men som du säger, pratar man om det och visar var man står så löser det sig på ett eller annat sätt..
Har vänner som är ensamstående utan pappan i bilden, samt vänner som har deladvårdnad.. Jag har väl hittat kapet för jag har fortfarande honom vid min sidan.. Men även om han skulle lämna mig när jag är i 7 månaden så är det en smäll man får ta, man kan inte binda en kille till sig genom ett barn och de har jag varit klar och tydlig med till honom, att han ska stanna för att han vill, om de så e för barnet eller mig men han ska inte känna sig tvungen..
Det är nog de viktigaste i vilket sorts förhållande man än är i, aldrig tvinga nån till något dom inte vill..
Skicka en kommentar